Tänk vad livet är konstigt. Ena dagen är allt som det skall, andra dagen saknas en person. Man söker och söker, men hittar ingenting. Som uppslukad av jorden. Det märkliga är att man tycker livet borde stanna, för en själv har det stannat. Men livet runt omkring fortsätter som om ingenting har hänt. Folk går till jobbet, till fester, åker på semester – märker de inte nåt? Att en saknas! En är borta. Var finns den?
Barnen går till skolan, skrattar och leker. Hur kan de skratta när jag gråter? Man fortsätter sökandet, men finner fortfarande ingenting. Det finns personer som varit borta i flera år. Släkt och vänner vet inget. Har inget. Kan inte sörja, för de vet ju inte. Vet inte om personen i fråga bara hade tröttnat och gett sig iväg. Det går att bara försvinna till ett annat land. Det gör det. De vet inte heller om personen råkat ut för en olycka. Det är detta som är så hemskt, som en avgrund, att inte veta.
Har man bara ett svar, vet man bara vad som hänt. Kan man med tiden acceptera. Men vet man inget kan man inte acceptera, man fortsätter att hoppas. Hoppas att en dag står min vän där! Hoppet är det sista som överger människan – så sägs det! Fortsätt att hoppas!
Monica GH´s Blogg 