När man blir överrumplad av att man bär på Alzheimers syndrom. Tänker berätta hur det gick till. I början på 2024 kände jag ibland att jag inte fick fram orden. Det hände inte varje dag, inte varje vecka men det hände. I början på våren frågade jag min husläkare om det. Jag tänkte en ”tia” eller så. Hon gjorde en ordentlig kontroll på mig, hittar inget fel, men tyckte jag skulle göra en MR röntgen på Sahlgrenska. Idag är jag är mycket tacksam för det.
Början på maj var jag på röntgen visade vissa små förändringar. Min läkare tyckte då jag skulle göra den där testen (demens) då man kollar hur man klarar vardagen, kan klocka m. Det gjorde jag i början av augusti.. Gick bra, missade något. Då ville min läkare jag skulle gå vidare till Minnesmottagningen.
På Minnesmottagningen gjordes många kontroller både läkare och kurator mfl. De togs mycket prover. Till sist blev det prov på ryggmärgsvätska. Då kom beskedet. Begynnande Alzheimer i ett mycket tidigt stadium. Vilket var väldigt bra, för att då kan man sätta in sk. ”bromsmedicin” tidigt. Jag blev lite chockad, men samtidigt väldigt tacksam för att jag kom under behandling så tidigt, vilket verkar vara ovanligt. Tror många kanske inte känner av symtomen lika tidigt som jag gjorde. Eller så man vill inte känna av det.
Tillsammans med min man har vi gjort besök hos läkare, sjuksköterska och kurator. Personalen är underbar och jag känner mig väldigt trygg i detta. Utöver talet som ibland hakade upp sig, fick jag svårt räkna. Min man och jag märkte det när vi spelade kort – jag är duktig på matematik – plötsligt kunde jag inte räkna ihop resultatet. Nu efter jag fått bromsmedicin är det inga problem att räkna och inga problem med talet – mycket positivt. Det är ju ingen bromsmedicin i den bemärkelsen att man blir fri från Alzheimer, men det dämpar och kan fördröja händelseförloppet att det bli värre.
Än så länge lever jag som vanligt, har inga problem med något. Jag tränar på roddmaskinen nästan varje dag, äter mer grönsaker, min man ser till att jag får i mig nyttig mat. Jag promenerar med våra hundar, ibland minst 5-8 km om dagen. Jag ser framåt, har lovat mina barn att jag skall bli 100 år, det kan ju vara svårt oavsett Alzheimer eller inte. Nu ser jag fram mot att det kommer medicin som kan stoppa förloppet och man blir ”frisk”
Jag har valt att berätta om detta för mina vänner, det känns bra att de vet om jag någon gång missar en träff eller något annat. Eller tappar tråden då jag pratar. Fast det har jag hört att många gör så det är nog varken åldern eller Alzheimer skyldig till. Men det där med att ha koll på möte, besök mm till det behövs almanackan. Den hänger på väggen och finns i min mobil. För bara jag skriver upp det så glömmer jag inte bort det.
Monica GH´s Blogg 