Det gick fort från sommar till höst. September slutade med en hel del blåst och lite regn, Hösten började ungefär på samma sätt. Men så kom solen och varma dagar, satt på altanen i bikini. Temperaturen gick upp till 22 grader. Kom dagar underbara att röja i trädgården. Den extremt stora syrenbusken som syns bakom mig och mina barn ser ut en syrenskog. Den kapades av och åkte på tippen. Rosbusken intill fick också stympas en hel del. Dock försiktigt så inte frosten kommer att döda den.Rosorna blommar för fullt en andra gång. Ringblommorna lyser upp i trädgården. Jag har äntligen fått bada, temperaturen låg på lite över 15 gr. Solen sken. Men höst är höst, det är ljuvligt en dag och nästa dag riktigt höstdag med blåst, regn till och från.
Gjorde ett kortare besök i Göteborg och vandrade längs kanalen från Centralen upp till Kungsportsbron till Heden. Gick förbi svängen vid Trädgårdsföreningens entré mittemot Stora Teatern. Där i hörnet låg ESSO bensinstation i alla år. Min pappa var ansvarig för den. Men när högertrafik infördes ändras gatorna och macken fick lägga ner
Altanarbetet fortsätter gå framåt. Nu kan vi snart sätta upp taket. Blir skönt med tak och belysning.
Jag väntar och väntar på att de släpper medicinen som gör att vi som är i förstadiet till Alzheimer kanske kan stoppa upp förloppet. Tydligen kan privata kliniker i Norden ha den medicinen, till en kostnad från 700 000 för en fullständig behandlingsomgång. Då tänker jag vem, vilka har råd med det. Borde vara någonting som ingår i sjukvården som många andra vaccin gör. Jag vill inte gå och vänta på för länge, så det blir för sent för mig att få behandlingen till ett pris jag kan hantera.
På grund av diverse orsaker har jag inte kunnat skriva något sedan Påskas. Framförallt har inte inloggningen fungerat. Nu har jag kommit in och NU tänker jag skriva. Var beredda på lång text
Svårt minnas allt som hänt. I april var jag i alla fall på Cavalierssällskapets årsmöte i Göteborg, Åkte tåg till Göteborg med Marie med var även hennes dotter och Vincent (Cavalier) Mötet drog ut på tiden, var intressant, många nya namn i styrelsen. Det var en givande dag,Vincent blev för 5:te året i rad Årets Bästa Allround Cavalier.
Att sitta långt senare och försäka sammanfatta allt som hänt är nästan omöjligt. Men mycket har hänt Benji vår valp som vi fick tillabaka har utveklats oerhört mycket. Vi har varit på två extriörsbedömningar med honom, i Vänersborg och i Borås. Han fick väldigt bra kritik och uppförde sig bra. Han har dock aldrig lärt sig gå i koppel ordentligt, men trots det gick det bra. Måste säga vi var väldigt glada över det. Numera kan han gå ut och gå längs cykelvägen och med bilar som passerar några meter bort. Det gick inte i januari, han blev som skogstokig, skällde och hoppade efter bilarna. Han var rädd för dem. Idag går det väldigt bra. Men så klart, kommer det en bil som låter högt etc då kan han reagera. Men för det mesta går det bra. Även möte med andra hundar fungerar, han skäller och vill fram hälsa, vilket en det tar för givet han är arg. Men så är det inte. Han vill bara träffas.
Stella fick 1 maj sitt första Epelepsi anfall. Det var grymt hemskt. Vi körde i ilfart till Slöinge djursjukhus där hon fick behandling. Men det tog flera timmar innan vi kunde åka hem igen. Efter det fick hon flera mindre anfall.
Vid midsommar hade vi gäster här som brukar komm vajrje år. Stella fick ett anfall som vi kunde hantera. Men fick därefter några små anfall och vi beslutade att hon, 13 år 11 månader inte skulle behöva lida mer. Dagen innan vi skulle åka med henne till veterinären fick ett anfall på förmiddagen och senare på ett stort anfall på kvällen. Fanns ingen annan väg att gå, hon skulle slippa allt lidande, troligen en tumör på hjärnan. Hon fick somna in i sällskap av oss och min dotters familj. Det är nåt av det svåraste man gör, att behöva avliva en älskad familjemedlem. Stella har sedan hon kom till oss skänkt så mycket kärlek och värme. Hon har haft tre valpkullar, vi har varit på hundutställningar, tävlingar. Hon har lärt oss så mycket och hon var en så stark och trygg hund, går inte att beskriva den tomhet hon lämnade. Stasy och Benji saknar henne, mest av allt Stacy som Stella är mamma till. För Stacy försvann hennes flockledare och mamma. Hon är nu ganska dämpad, men förhoppningsvis kan Benjis närvaro göra att hon snart är sig själv igen.
Sommaren kom och det var varmt temperaturen låg på över 30 grader ofta, i havet var det skönt att bada. Jag fick dock sluta bada för jag fått sår på benen, då jag barbent tagit ner rosor, rensat mycket grenar och skräp.Såren vill inte läcka och jag har gjort många besök till vårdcentralen för omläggning av sår. Fick besök av fyra Cavalierstikar som åk tåg från Borås för att hälsa på oss. Det blev bada nere i havet, svalkade lite i sommarvärmen .
Vi har firat vår 18 åriga bröllopsdag med en fantastiskt god middag på Fästningsterrassen/Varbergs Fästning. Dagen till ära fick vi en underbar solnedgång över Getterön och havet.
Men inte bara bröllopsdagar har vi firat utan jag har firat min 80 årsdag. Jag brukar inte fira mina födelsedagar med stort kalas. Men i år ville jag det, för vem vet hur det är nästa år. Alltså, mina barn tillsammans med sina respektive höll i kalaset samt min man. Jag ”fick” inte hjälpa till. Det blev ett storslget kalas! Jag blev så uppvaktad, nästan 30 personer inklusive mina 6 barnbarn. De hade ordnat med ett stort tält i trädgården som rymde alla, de hade ordnat och lagat allt mat, fixat bord, stolar, ja allt hade de gjort. Vädret var på min sida, inget regn, lite blåst. Det blev en oförglömlig dag för mig.Hade aldrig drömt om att få bli så uppvaktad med blommor och presenter. Jag är SÅglad och lycklig över detta. Själv hade jag sett en klänning jag tyckte var min, efter varit i butiken fyra gånger gick jag in och provade den. Den var MIN.
Att jag ville fira min födelsedag i år, jämna 80 år, är för att jag är i riskzon för Alzheimer. Har inte fått diagnosen. Men efter MR röntgen på hjärnarn har de upptäckt 4 vita små fläckar, tagit ryggmärgsprov så visar detta begynnande Alzheimer. Äter medicin som gör att jag kan hantera det. MEN jag väntar på att de skall släppa den riktiga medicinen som bromsar upp. Har ju lovat mina barnbarn leva till hundra, vill gärna hålla det löftet, samt min man 23 år yngre, jag inväntar hans pension så vi kan få några fina år tillsammans.
Nu har vi haft flera gäster och tiden har gått fort. September stormade in kan man säga. Efterlängtat regn, men känns som sommaren försvann fort. Såren på mina ben är svårläkta, har varit besök på vårdcentralen 1-2 gåmner i veckan. Har hud som lätt får blåmärken och huden går sönder, trots special creme varje dag på ben och armar. NU har alla sår läkt
Har haft kalas för kvinnorna i vår Lunch- och Champangegrupp, 10 stycken. Det blev en stor Italienskinspirerad smörgåstårta med Italiensk vin. Som välkomstrdrink så klart Bubbel. Till kaffet blev det riktigt goda konditorikakor bl a Mozart. Lite starkt till kaffet med. Blev en fantasisk kväll. Jag hade min nya kläning, på begäran på mig. Alla hade blivit informerade om att bära långklänning och ha EN blomma med sig. Jag förstod inte vitsen med en blomma först, men sen SÅG jag det. Varje blomma ien vas blev en fantasisk bukett.
Nu är det lugnt, Valet är över blev nästan oavgjort, nu undrar man hur det skall bli med bensinen, kärnkraften och mycket annat. Får hopps inte bensinen går upp så mycket, min bil, Mitsubishi Outlander drar mycket bensin. Sen hur blir det med kärnkraften. Tycka vad man vill, men alla vill ha el. Jag reagerar när de vill ta än mer av naturområdet i Lingome, Väröbacka och utöka mark till Ringhals. Förstår varför, men trots det är det tråkigt när vacker och trevligt naturområde, havet som ligger utanför, tas att bygga på. Mer och mer av naturskön mark tas.
Ja det kan man fundera över eller rättare sagt det borde man kanske gjort för länge sedan, inte när man närmar sig 80 år. Vem tänkte på att man kan få ont i kroppen, bli lite stelare, kan få artros, se sämre, höra sämre, blir glömsk och bli dement eller få Alzheimer.
Tänk om man visste hur man kunde förberett sig inför allt detta. Kanske gjort längre promenader i snabb takt, tränat lite mer, gått på gym, simmat eller nåt än mer avancerat, vad vet jag.
Men ett vet jag nu, artros i fingrarna och i ett knä, det känns som det kommer i andra knät med. När jag går ut med hundarna och de gör ifrån sig och jag skall plocka upp, ja då är det svårt. Eftersom knät är svullet och stelt är det svårt böja sig ner och plocka upp efter dem, det är nästan så man står på huvudet. Inte speciellt smidig känner man sig. När ena höften ömmar och man skall klättra upp på en stege är det förenat med livsfara, nästan i alla fall.
Men nog om gnäll nu. Jag skall inte klaga, jag är frisk trotsa allt och jag kan gå härliga promenader med hundarna. Dock inte klättra i berg eller nåt i den stilen. Jag både hör och ser bra (med läsglasögon) Jag lever väl som vanligt, inga krämpor som behöver medicin, ja förutom medicin för Alzheimer förstås. Men även med det lever jag som vanligt – än så länge. Jag kör bil, sköter trädgården, renoverar inne om/när jag får lust. Gör gärna pannkakor eller bakar bullar till barnbarnen.
Det finns så mycket annat som är bra, jag kan fortfarande sy, även om det än tar lite längre tid och svårt trä nålen. Jag kan läsa böcker om inte texten är för liten. Har ett dubbelseende som de försökt korrigera genom sätta prissmaglas på glasögonen för det ögat det gäller. Var hos optiker för att få hjälp, slutade med en remiss till ögonläkaren. Det är mer än 6 månaders väntan. Ja, tid har man väl när man är pensionär så det går väl an.
Tänker, varför pratade jag aldrig med min mamma eller någon annan nära äldre anhörig – hur är det bli äldre? Fast vad hade det hjälp, lite mer förbered kanske, men hade man lyssnat på deras gnäll om krämpor. Nej, jag struntar i det, självklart när man blir äldre är ju kroppen inte som den var när man var ung, det är bara att acceptera. Är det inte värre än så här, så leker väl livet fortfarande.
Är optimistisk och positiv. Har tänkt bli 100 år, lovat barnen det. Den som lever får se.
Jag har skrivit om det tidigare och jag mår faktiskt bra. Det känns bra och rätt att prata om det. Enligt senaste besöket på Minnesmottagningen har jag ingen riktig ”diagnos” än, dvs jag har en Alzheimer på gång i väldigt tidigt stadium, man kan se fläckar på hjärnan som visar att det är en begynnande Alzheimer. Vilket gör att den medicin jag nu äter är mest ”lugnande” inte bromsande. Den medicin som finns laglig i England är inte till hundra släppt i Sverige än. Den är godkänd, men har ännu inte släppts här. Den är enligt vad jag uppfattat bra till dem som är i tidigt stadie och det är ju jag, vilket innebär jag hyser stort hopp att när den släpps så kan jag få den, men frågan är NÄR?
Jag rekommenderar, uppmanar dig som känner det minsta lilla konstiga att ibland kommer inte orden som du vill, att det känns som om du inte kan finna orden, läpparna/munnen vill inte forma ordet eller om du plötsligt inte kan räkna lika bra som innan, SÖK kolla med vårdcentralen i GOD TID. Det var så jag gjorde.
Jag har skrivit om det tidigare och jag mår faktiskt bra. Enligt senaste besöket på Minnesmottagningen har jag ingen riktig ”diagnos” än, dvs jag har en Alzheimer på gång i väldigt tidigt stadium, man kan se fläckar på hjärnan som visar att det är en begynnande Alzheimer. Vilket gör att den medicin jag nu äter är mest ”lugnande” inte bromsande. Den medicin som finns laglig i England är inte till hundra släppt i Sverige än. Den är godkänd, men har ännu inte släppts här. Den är enligt vad jag uppfattat bra till dem som är i tidigt stadie och det är ju jag, vilket innebär jag hyser stort hopp att när den släpps så kan jag få den, men frågan är NÄR?
Medicinen eller krypande Alzheimer gör att jag blir tröttare än förr mitt på dagen, att min mage gör uppror med jämna mellanrum. Men det är inget som jag tycker påverkar mig. Det som påverkar är nog att man ibland blir nedstämd och på gränsen deprimerad. Värst är att bli dämpad och tappa energin för mig som alltid haft flera järn i elden på en gång. Ibland kan sitta och tänka ska jag städa idag eller gå ut med hundarna. Det kan ta tid komma till skott, sen blir det ut med hundarna. Vilket gör att energin triggas igång och jag kan börja städa. Men att komma dit är jobbigt och tar tid, halva dagen eller så.
Man funderar mycket på framtiden, planerar än det ena och än det andra. Sen tänker man …… Är det lönt, jag kanske aldrig kommer dit. Vad vet jag om framtiden, men vem vet det? Alltså försöker jag lägga det bakom mig, men som ett spöke finns det där ändå.
Trots allt ser jag framåt och tänker det göra i fortsättningen. Jag skall kämpa för att få vara frisk och bli 100 år som lovat barnen fast det är långt dit, eller ….. 20 år. Den som lever får se.
Har följt Kim Kärnfalk dokumentär om hur hon drabbades av Alzheimer sjukdom. Tänkte först inte titta eftersom det berör mig mycket. Jag drabbades ju av det och fick en diagnos hösten 2024. Diagnosen är i väldigt tidigt stadium, nästan obefintlig symptom, men vid prov på ryggmärgsvätskan visade det att där finns vissa väldigt små förändringar. Vilket innebar att jag började med medicin i december 2024.
Jag säger som Kim, jag finns här och nu, men vad händer sen? Jag tänker det, kommer bli värre, men när? Om 1 år, om 5 år eller när? Vad händer då? Tar min medicin varje dag. Magen påverkas, man blir trött, får problem med diare. Vilket man kunde sluppit! I övrigt känner jag inget nu. Men när?
På något sätt iakttar jag mig själv mycket mer än tidigare. Hur mår jag? Står under kontroll av Minnesmottagningen, vid varje ökning av medicinen får jag göra EKG.
Jag hyser dock hopp om framtiden, gäller ta vara på den.
Finns det nåt mer man trängt bort. Inte tänker man på hur saker och ting förändras när man blir äldre. Som kvinnor i klimakteriet. Kan bli en otrevlig upplevelse – om man INTE vet nåt! Exempel, hur hade min mamma det, vissa saker går ju i arv. Kroppen förändras, vare sig man vill eller ej, oavsett om man tränar så tar åldern ut sin rätt. Som att ta på sig sockarna, det kan vara jobbigt, får sämre balans. Eller det där med att få värk lite här och där, hur hade min mamma och min pappa det Bli dement, ja min pappa blev det, inte mamma. Men jag har en morbror fyllda 101 år i april. Han är pigg, alert, bor hemma, har visserligen hemtjänst som hjälper med mat och lite sånt. Han följer sporten på TV, lägger pussel, läser korsord osv Alltså helt frisk. Haft stroke för några år sedan, men har repat sig från de sviterna.
Vad jag tänker på och menar VARFÖR pratade jag inte med min mamma om hur det var för henne, vad hade hon för problem, varför sa hon inget. Det är nåt jag saknar idag. Hur hade min mormor och de andra det när de blev gamla. VARFÖR pratar man inte om sånt. Alltså vill jag berätta för min dotter hur det är. Vad jag vet är det ingen i min familj, släkt som haft Alzheimer. Men det har jag fått, även om det är väldigt obefintlig symptom så finns det där. Tack o lov för jag själv kände det var nåt som var fel, och min läkare tog mig på orden. Hon nästan bad om ursäkt när hon frågade om jag ville gå vidare med undersökningen. Självklart jag ville, ju tidigare man kan behandla det med symtom lindrande medicin är det ju bra. Finns ingen bromsmedicin är, jo det finns men inte helt ok släppa den.
Tja funderingar har man ju alltid. Men det skadar inte, utan tvärtom bra om man pratar med sina föräldrar om hur de har det, hur de upplever att bli äldre.
Upptill min diagnos 2024, Alzheimer och Jan, min man som gjorde en komplicerad och långdragen hornhinnetransplantation och vad allt detta inneburit för oss båda, så känner jag: En olycka kommer sällan ensam, benägen att tro på det. Sista två åren varit kantade av diverse problem, som blodproppar på lungan, covid två gånger, samt allt som hänt våra hundar. Stella fick juvertumör för ca två år sedan, operation gick bra, veterinären lyckades ta bort allt. Sen har det varit analsäcksproblem bl a för Lisa, men även någon gång för Stacy. Samt varit magsjuka, smittats, fått i sig nåt dåligt ute på promenader, Stacy och Lisa varit inlagda på djursjukhuset. Stella fick livmodersinflammation i slutet av augusti 2024, opererades akut och slutade bra. Lisa problem med analsäckarna jultid 2024, opererade bort analsäckarna i slutet av januari 2025, lyckad operation. Sen gick hon tragiskt bort 19 februari 2025. Stacy hade fått en knuta på huvudet, opererades 14 april 2025. Även den operationen gick bra. Men bara 5 dagar senare får hon livmodersinflammation på påskaftonen.
Vi fick akut köra kl 22 på natten till Blå Stjärnan i Göteborg, numera finns den i Mölndal. Hon fick kateter satta, var trött och somnade. Det blev röntgen och konstaterat att hon måste opereras. Vi var hemma igen 04.30. På förmiddagen ringer personalen och berättar att natten varit okej, lite illamående av medicin, operation efter kl 13 på påskdagen. Senare vid 17-tiden ringer veterinär Gustaf Svensson (den veterinär som 2009 opererade vår James Bond, då taket på hans ryggrad/kotorna hade sjunkit in och lagt nerverna i kläm, en stor ryggoperation. Lyckad operation) Han berättar att Stacy nu är opererad och allt gått bra, hon skall få komma hem på Annandag påsk. Tack och lov!
Hon som tyckte så illa om kragen efter operationen några dagar tidigare då de tog bort knutan på hennes huvud. Hon kunde/ville inte kissa, inte dricka vatten, kunde inte sova. Höll mig vaken nästan en hel natt. När vi tog av kragen blev hon lugn, samt hon kliade INTE på sitt sår och stygnen på huvudet. Nu återstår de att se hur det går med kragen efter denna operationen. Tur man har bra försäkring.
Det har gått en tid nu sedan jag började med medicinen och den fungerar bra för mig. Som det är idag har jag inga som helst problem med det. Jag står under ständig kontakt och kontroll av Minnesmottagningen, gör EKG med jämna mellanrum, telefonkontakt med sköterskan i samband med det. Det gör att det hela känns väldigt tryggt. Har ju lovat mina barn att bli 100 år, så det blir nåt att jobba för. Min morbror fyllde häromdagen 101 år, är pigg, bor hemma, koll på skidskytte och idrotten på TV, löser korsord och lägger pussel. Med andra år en väldigt frisk man.
Jag försöker äta sunt, går mina promenader med våra två hundar varje dag. Försöker sätta mig vid min roddmaskin ofta. Skadade mig för några veckor sedan, dum nog att lyfta något väldigt tungt. Det smällde till i min onda axel, sa några fula ord. Fortsatte med mitt jobb. Resultatet var att bicepssenan i axeln gick av och jag fick en höger arm som såg ut att vara väldigt vältränad med en fin muskel. Men det var ju inte så. Den där sk muskeln var ju bicepssenan som åkt ner och lagt sig där. Akuten nästa, men man gör inget åt det. Smärtlindring och sen skall det bli bra. Får alltså ha en ”muskel” som putar ut för alltid. Så länge det inte värker så OK
Nu är våren på gång och det gäller ta vara på tiden, ut i solen och börja med trädgårdsarbete! Har varit ute i skogen, grillat med barnbarnen, såg vargspår, spännande tyckte de. Här var mycket dimma några dagar och det kan vara vackert.
När man blir överrumplad av att man bär på Alzheimers syndrom. Tänker berätta hur det gick till. I början på 2024 kände jag ibland att jag inte fick fram orden. Det hände inte varje dag, inte varje vecka men det hände. I början på våren frågade jag min husläkare om det. Jag tänkte en ”tia” eller så. Hon gjorde en ordentlig kontroll på mig, hittar inget fel, men tyckte jag skulle göra en MR röntgen på Sahlgrenska. Idag är jag är mycket tacksam för det.
Början på maj var jag på röntgen visade vissa små förändringar. Min läkare tyckte då jag skulle göra den där testen (demens) då man kollar hur man klarar vardagen, kan klocka m. Det gjorde jag i början av augusti.. Gick bra, missade något. Då ville min läkare jag skulle gå vidare till Minnesmottagningen.
På Minnesmottagningen gjordes många kontroller både läkare och kurator mfl. De togs mycket prover. Till sist blev det prov på ryggmärgsvätska. Då kom beskedet. Begynnande Alzheimer i ett mycket tidigt stadium. Vilket var väldigt bra, för att då kan man sätta in sk. ”bromsmedicin” tidigt. Jag blev lite chockad, men samtidigt väldigt tacksam för att jag kom under behandling så tidigt, vilket verkar vara ovanligt. Tror många kanske inte känner av symtomen lika tidigt som jag gjorde. Eller så man vill inte känna av det.
Tillsammans med min man har vi gjort besök hos läkare, sjuksköterska och kurator. Personalen är underbar och jag känner mig väldigt trygg i detta. Utöver talet som ibland hakade upp sig, fick jag svårt räkna. Min man och jag märkte det när vi spelade kort – jag är duktig på matematik – plötsligt kunde jag inte räkna ihop resultatet. Nu efter jag fått bromsmedicin är det inga problem att räkna och inga problem med talet – mycket positivt. Det är ju ingen bromsmedicin i den bemärkelsen att man blir fri från Alzheimer, men det dämpar och kan fördröja händelseförloppet att det bli värre.
Än så länge lever jag som vanligt, har inga problem med något. Jag tränar på roddmaskinen nästan varje dag, äter mer grönsaker, min man ser till att jag får i mig nyttig mat. Jag promenerar med våra hundar, ibland minst 5-8 km om dagen. Jag ser framåt, har lovat mina barn att jag skall bli 100 år, det kan ju vara svårt oavsett Alzheimer eller inte. Nu ser jag fram mot att det kommer medicin som kan stoppa förloppet och man blir ”frisk”
Jag har valt att berätta om detta för mina vänner, det känns bra att de vet om jag någon gång missar en träff eller något annat. Eller tappar tråden då jag pratar. Fast det har jag hört att många gör så det är nog varken åldern eller Alzheimer skyldig till. Men det där med att ha koll på möte, besök mm till det behövs almanackan. Den hänger på väggen och finns i min mobil. För bara jag skriver upp det så glömmer jag inte bort det.
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Alzheimer.
Monica GH bloggar om allt och inget
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
