19 februari kommer aldrig att försvinna ur vårt minne. Det var den dagen Lisa försvann, vår älskade, underbara cavaliers-tjej . Hon var med husse och sin syster Stacy, sprang på strandängarna som hon älskar att göra. En dimmig och kall dag, det låg is på havet. Plötsligt upptäcker husse att Lisa är borta. Vi börjar leta, letandet fortsatte till långt över midnatt. Men ingen Lisa, inget skällande, inget prassel bland enbärsbuskarna, bara tyst.
Letandet fortsatte nästa dag med drönare, hundar och värmekamera samt många som ville hjälpa till hitta henne. Men inte ett liv. Nästa dag fortsatte på samma sätt, vi ökade ut området en hel del. Fortsatte med drönare längs stränderna och strandängarna och långt bort till nästa halvö. Inget resultat. Fredagsmorgon blev vi kontaktade av ägarna till en ID hund, de är specialister på denna typ av sökande.
ID hunden fann spåret. Det slutade vid stenbryggan. Troligen har hon i sin lek halkat och ramlat i det kalla havet -4 gr och hamnat under isen. Därför såg vi inget, hörde inget.
Nästa dag flög min son med drönaren, följde havets strömmar och vågor, till sist fann han henne på stranden, dit högvattnet hade fört henne dit, när det blev lågvatten blev hon kvar där. Fruktansvärd chock, men även lättnad, vi fann henne och kunde ta hem henne. Nu kunde vi sörja, behövde inte leta längre. Barnbarnen tände ljus vid bryggan, i formen av ett hjärta. Vi kunde alla ta farväl till henne. Även våra två andra hundar Stacy och Stella fick ta farväl och de sörjer sin syster o mamma. Men chocken, sorgen råder ingen över. Det är en otroligt tung sorg, som tar tid att läka.
Nu är hon vår älskade underbara tös hemma hos Sessan och James