Det har nu gått drygt 1 månad och 1 vecka sedan Lisa gick bort. Det är svårt förstå varför, varför om igen och om igen. Idag gick jag strandrundan vid havet. Tittar ut och tänker där, tvärs över viken på stenbryggan ramla hon i, där flöt hon några hundra meter bort och hamnade på stranden, där fann min son lyckligtvis henne. Jag är dum som går där, för då tänker jag ju på henne och det dramatiska som hände och då kommer tårarna igen. Samtidigt tror jag det är ett bra sätt att bearbeta sorgen på.
Men nu har vi fått hem henne, hennes urna. Placerad i vårt sovrum med hennes kort intill.



