Idag var jag på en gammal barndomskamrats begravning i Lundby Gamla Kyrka i Göteborg. Det är en mycket fin och vacker gammal kyrka. Jag tyckte genast om den. Prästen som höll begravningen var en vän till den bortgångne och han höll en mycket fin gudstjänst. Musikvalet var också mycket fint. Det var nästan samma musik som jag tänkt på. Det var gamla psalmer och Elvis, ja så Evert Taube och en skotsk folkmelodi.
Begravningar är ledsamma och sorgliga. Men på samma gång vackra och stämningsfulla. Man gör sig fin, inte bara för de som kommer till kyrkan utan även för den bortgångne.
Det finns en vers som lyder ungefär: Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut ur hamnen, ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga ”Nu har hon lämnat oss!”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid kajen. Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det någon på en annan strand, som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.
För mig känns detta som ett vackert avsked och möte!
Monica GH´s Blogg 