På vår resa med Transsibiriska järnvägen stannade vi till i Peking. På vår rundresa där inköpte vi en amulett i jade samt ett armband till mig. Enligt försäljaren skall man alltid ha sitt jadesmycke på sig. Bär man det på sig alltid så ändrar det färg med tiden, det mörknar. Ju äldre jadesmycket blir, dessto mer värdefullt blir det.
Dessutom skyddar jade mot njurproblem och anses hjälpa vid problem med olika inre organ. Stenen anses även stärka kroppen och främja ett långt liv samt stimulera kreativitet samtidigt som den har en harmoniserande effekt. I många kulturer ansågs jade vara en skyddande och lyckobringande sten. Den har även blivit tillskriven egenskaper som kärlek, inre ro, harmoni och balans. Om jade kan man läsa på länken nedan.
http://manekisparlblogg.blogspot.com/2008/10/material-jade-den-kejserliga-stenen-och.html
Mitt armband lär jag få ha på mig hela livet. För jag får inte av det! När man köper ett stelt armband, mäter man storleken på några av fingerknogarna. Det får inte vara för stort eller för litet. Försäljarna var duktiga, de trädde en plastpåse över handen och drog sedan på ett armband för att se hur det passade mig. Både storleken och jade´ns färg skulle vara bra. Det första armbandet var ljust grönt mot grått. Det var rätt litet. De tog med en handvridning av mig det och satte på ett lite större men mörkare armband. Provade även ett väldigt ljust armband. Min hand, som lider av atros vid tummen, svullnade efter hand.
Till slut enades vi om att det första var bäst och trär med lite möda på det för att göra det slutgiltiga beslutet. OK, jag tar det. Men då vill de fotografera av det tillsammans med äktehetsintyget och garantin. Armbandet skall av igen. Min arma svullna hand, det gör ont ta av det igen. Den tredje försäljerskan lyckades vrida av det. Efter fotograferingen skulle det på igen. Det gjorde ont.
Dagen efter hade jag blåmärken på min tumme och hand. Sen dess bär jag mitt armband dygnet runt. Jag lär inte ta det av mig. Skulle jag hamna på sjukhus och de ber mig ta av armbandet blir det problem. De får inte ha sönder mitt fina armband, så det blir väl en plastpåse insmord med tvål och en fingerfärdig person som får vrida det av mig. Annars lär det sitta livet ut.
Monica GH´s Blogg 