Finns det nåt mer man trängt bort. Inte tänker man på hur saker och ting förändras när man blir äldre. Som kvinnor i klimakteriet. Kan bli en otrevlig upplevelse – om man INTE vet nåt! Exempel, hur hade min mamma det, vissa saker går ju i arv. Kroppen förändras, vare sig man vill eller ej, oavsett om man tränar så tar åldern ut sin rätt. Som att ta på sig sockarna, det kan vara jobbigt, får sämre balans. Eller det där med att få värk lite här och där, hur hade min mamma och min pappa det Bli dement, ja min pappa blev det, inte mamma. Men jag har en morbror fyllda 101 år i april. Han är pigg, alert, bor hemma, har visserligen hemtjänst som hjälper med mat och lite sånt. Han följer sporten på TV, lägger pussel, läser korsord osv Alltså helt frisk. Haft stroke för några år sedan, men har repat sig från de sviterna.
Vad jag tänker på och menar VARFÖR pratade jag inte med min mamma om hur det var för henne, vad hade hon för problem, varför sa hon inget. Det är nåt jag saknar idag. Hur hade min mormor och de andra det när de blev gamla. VARFÖR pratar man inte om sånt. Alltså vill jag berätta för min dotter hur det är. Vad jag vet är det ingen i min familj, släkt som haft Alzheimer. Men det har jag fått, även om det är väldigt obefintlig symptom så finns det där. Tack o lov för jag själv kände det var nåt som var fel, och min läkare tog mig på orden. Hon nästan bad om ursäkt när hon frågade om jag ville gå vidare med undersökningen. Självklart jag ville, ju tidigare man kan behandla det med symtom lindrande medicin är det ju bra. Finns ingen bromsmedicin är, jo det finns men inte helt ok släppa den.
Tja funderingar har man ju alltid. Men det skadar inte, utan tvärtom bra om man pratar med sina föräldrar om hur de har det, hur de upplever att bli äldre.
Monica GH´s Blogg 