Posts Tagged ‘Demens’

h1

SANSLÖS HÖST!

18 november 2013
Tja, skål!

Tja, skål!

En vacker dag

En vacker dag


Denna hösten har varit underbar, härligt väder, sol det mesta. Fast sedan kom ju stormarna och ställde till det, regnet öste ner! Men så är det! Inget att göra nåt åt. Men det finns annat man kan göra nåt åt – som att försöka planera tiden bättre, så man inte springer från ett ställe till ett annat och knappt vet vad man gör! Hur som helst tiden har gått fort.

Min pappa har fyllt 93 år, då var han fortfarande vid ganska god vigör, även om han inte kände igen min bror, svägerska, min man och mig. Dvs han säger att han gör det, men han har ingen aning. Dessvärre fick han en stor inflammation i sin armbåge och hamnade på sjukhuset. Nu har han tunnat ut och är en skugga av sitt forna jag. Vad han ser och vad han egentligen uppfattar vet jag inte. Dessutom vill han inte äta längre, får näringsdrycker etc.

Pappa med Stella

Pappa med Stella

Då känner jag, vad har han kvar min pappa? En gång stor och stark, duktig på det mesta, kändis i stan (Göteborg för LÄNGE sedan) Mitt i centrum hade han ESSO Bensinstation mellan Trädgårn och Storan. Den är riven nu, macken alltså. Men jag minns fortfarande lukterna, bilarna och kunderna. Det är svårt se honom bara ligga där, liten och tunn. Den klackring han fick av mig juli 1963 när jag fick min första löning, Ritelev på SKF, 450:-. Den räckte till denna ring och ett stort guldhjärta till min mamma. Nu har jag ringen hemma, den ramlar av honom. I 50 år har han burit den, aldrig tagit av den. Gjorde lite ont!

Vidare lite roligare saker. Vår lilla Stella har varit på fler utställningar och fått BIR samt Excellent igen. Det är riktigt roligt. Hon tycker nog det också, det verkar nästan så. Nu är hon anmält till MY DOG i Göteborg i januari, kul komma ut lite.
IMG_20131102_113558

Vi har haft hantverkare i huset, gjort alla de där jobben vi aldrig får gjorda. Nu är det klart. Maken är lycklig över sitt garage! Jag över alla lister, täcklister, dörrfoder mm. Tre veckor hade vi en kille här och det var helt underbart.

Sedan det bästa av allt är ju lilla Luna, lilla och lilla. Snart är hon 5 månader, försigkommen och sitter nästan, i alla fall vill hon sitta själv. Hon ”pratar” och gestikulerar. Hon har ett leende jag aldrig skådat. Hon strålar, ögonen är som stjärnor. Tänk, jag är mormor till henne. Hennes två kusiner är också ljuvliga, de börjar bli stora, har massa intressen och kompisar.

Förra året sa jag: Nej, nu får det räcka! Men vad gör jag, jo har koll på klockan och bokar 9 biljetter redan klockan 9 när de släpps. Inte nog med det, jag bokar 2 rum på Onyx hotell vid Scandinavium. 2 stora rum på 5:te våning! 6 av oss Ladies skall sova över!

Tåget upp till Göteborg, förfriskningar på tåget. Pizza på Pizza Hut med öl till. Spårvagn till hotellet. På ena rummet finns redan 3 av ladiesarna. Bordet fylls med flaskor med bubbel. Sminkning, byte av kläder, skålar och skrattar. Dottern till en av oss kommer och sminkar och fixar frisyrer.

Vi ser röda mattan rullas ut vid Scandinavium, dags gå dit. Mingel innan vi får gå till vårt bord, nästan framme vid scenen. Musik, glam och stämning. Maten kommer in, borden är fyllda med förbeställt vin, cider och öl. Tempot ökar och spänningen höjs, så sätter det igång.

Märkligt, varje gång. Nästan alla kvinnor står upp, sjunger med och dansar (där det går). Sedan sitter man knappt ner något mer, man står och dras med i musiken och uppträdande. Dansarna är otroligt skickliga, liksom årets artister. Det är fullt ös hela kvällen.

Går en runda genom stan, men det slutar med att vi sitter i ett av våra rummen, smuttade lite bubbel, sammanställde kvällen. Trötta i halsarna efter allt sång och alla rop. Trötta i fötterna efter allt stående och hoppande. Sa jag att det var sista gången jag var där, Nej det måste vara fel. OK, det får bli Ladies Night nästa år igen. Om två år har de 10 årsjubileum. Tills dess skall jag vara med! Tror jag!

IMAG0565
IMAG0603.

Galet var det! Underbart kul!

Galet var det! Underbart kul!

IMAG0567 liten

En galen kväll - Ladies Night

En galen kväll – Ladies Night

Nu är glöggen satt! Ett stort antal resor sålda, alla till Vietnam, någon till Kambodja. Det känns skönt! Testad för Fibromyalgi uppfyllde inte alla prickarna, bara nästan, då diagnosen blev lite annan. Men vadå, känner man sig frisk så är man, trots diverse småkrämpor!

Sådan har hösten varit – Sanslöst fort har den rusat iväg.

h1

Min pappa känner inte igen mig! Reklamslogan, men inte fel för det!

16 augusti 2011

Ja, nu har jag hamnat i det läget, att det är inte alla gånger pappa känner igen mig. Han håller masken och pratar om allt möjligt, faller in på samma spår hela tiden. Men förändrar också hela tiden allting. Han tror jag rest hit från Stockholm och undrar hur det är där. De hjälper inte att förklara att vi bor i samma stad. Jaså, gör du det, har du också flyttat hit? Vad har ni för boende här? Han tror jag känner hans klasskamrater o kollegor från Stockholmstiden. Tror han tar fel på mig o mamma i sådana lägen.

Det är märkligt hur livet förändras. Han är lycklig i sin värld, tidsuppfattningen är borta. Jag kan komma varje dag, men också vara bortrest 4 veckor. Det har ingen betydelse. Häromdagen berätta han att min bror varit och hälsat på. Min bror bor inte här och har inte varit här på snart ett år. Han frågar hur mamma har det. Jag svarar givetvis att hon har det bra. Min mamma har varit borta i över 7 år. Men säger jag det så gråter han. Då känner jag att jag ljuger för honom. Det brukar jag aldrig göra. Men i detta fallet är de mer skonsamt för honom.

Det är fruktansvärt tragiskt och ledsamt. Man har en pappa, men ändå inte. Han är som ett rart barn. Han har bliviat en s k vandrare. Kan inte sova. Vandrar runt på avdelningen, rastlös och sökande. Det är sorgset!

Han rör till allting, frågar om vi snart skall flytta och om vi skall skaffa en sommarstuga. Han frågar om våra arbeten och rör till det med sina egna. Han har inte mycket att göra, har blivit en s k vandrare som går hit o dit

h1

Släpp ut demensboende

09 juli 2010

Det är förbjudet låsa in människor!

Enligt Socialstyrelsens nya regler får dementa människor som bor i gruppbostäder inte låsas in. Alla människor har rätt att bestämma över sig själva. Det har ingen betydelse om du är dement och inte vet var du bor.

Enligt Socialstyrelsen skall en dement person få gå ut mitt i natten om han/hon vill. Dörrarna får inte vara låsta. Det enda som behövs är mer personal!

Vilket bra tillfälle mera personal! Vi har stor arbetslöshet, då löser vi två problem. De arbetslösa får arbete och vården får mer personal. Bra! Men var skall pengarna tas ifrån. Det är bl a inom vården man har minskat på personalen otroligt mycket för det skall sparas.

Är Socialstyrelsens helt verklighetsfrämmande?

Vill de minska folkmängden? En del, inte alla, dementa människor tappar närminnet, de tappar lokalförmågan. Många kommer inte ihåg var de bor. De kan skada sig själva.

Självklart att de skall få komma ut så mycket det går, men givetvis tillsammans med personal, anhörig eller vän. Inte ensamma!!! Dementa kan lätt förvirra sig bort.

Det är tragiskt ha en anhörig som är dement och inte minns var de bor, inte kommer ihåg vem som var på besök mm. Inte vet vilken dag det är. Min egen far trodde häromdagen (7 juli) att det var julafton nästa dag. Han kände igen sina möbler men förstod inte var han var. Han undra över övriga familjen var de var någonstans. Han ha bott ensam i 15 år. Hur skulle vi anhöriga känna det om han fick gå ut  själv.

Jag tycker de som tar dessa beslut skall komma ner på jorden och ta reda på hur verkligheten är innan de sitter där vid sina skrivbord och bestämmer om sådant de ine tycks veta något om.

h1

Demensen kom smygande

29 april 2009

Nedan har jag skrivit två små för mig viktiga texter. Saker och ting händer ibland som ställer allting på en liten vass spets och får vardagen att gå ur led som man säger.

Min pappa är dement, bor på ett utmärkt boende. Som han själv säger: Bättre kunde jag inte fått det!

Men innan jag/vi förstod att han var på väg att bli dement/alsheimer, så blev man både ledsen och förbannand, när han kunde ringa och anklaga mig för att inte sköta barnen (rätt person att säga det), när han helt plötsligt påstod sig inte vara min far. Alltså såna saker får ju världen att rasa omkring en. Nåväl, det reder ut sig efter 6-7 månader, när han helt plötsligt står utanför på en födelsedag: Hej hur har ni det? Tja, vad svarar man: Hej, kul att du kommer, kom in! Givetvis!

Vad jag inte visste då, men vet nu, var att hans demens hade börjat komma krypande. Hade jag förstått, hade jag anat detta, hade jag inte reagerat som jag gjorde, med förtvivlan och ilska. Idag vet jag, idag kan jag ta det. Även om man ibland vid orättvis beskyllan, kan känna sig sågad vid fotknölarna, man blir ledsen och frusterad. Dock bara för en stund, sen säger man sig själv: Han kan inte rå för det!