En dag förra veckan var jag ute för nåt kul. En journalist och en fotograf skulle komma för att få till en liten artikel till företagets tidning med bilder. En strålande dag, inte ett moln på himlen. De kom vid 11-tiden. Jag tänkte de är väl klart på 45 min – 1 timma. Men kors så fel jag hade. Interjuven tog tid. Min man o fotografen bekanta sig under tiden med varandra. Sedan var det dags för fotografering. Det värsta som finns – nästan. Men på något underligt sätt lockade han fram något naturligt och avslappnat hos mig. Som oftast spänner mig o stirrar på bilderna, skrynklar ihop hela pannan och ler snett.
Efter fotografering i arbetsrummet körde vi till havet. Isen låg blank och där var långfärdsåkare på väg ut. När de fick syn på oss längts ut på bryggan med blixt och skärm uppsatt, då, då trodde nog de vi eller jag var en kändis för de fram med sin kamera o tog kort på oss. Fotografen var duktig. Han tog fantastiska bilder på mig, när jag flyger, när jag fångar solen. Det var en sådan rolig dag och jag kände mig nöjd. Nu får vi se hur det ser ut i tryck! Men jag hade en oförglömlig dag – de stanna 3 timmar!