I ett provrum och/eller när man sitter hos frissan, då känner man inte igen sig. Hemma i spegeln syns konstigt nog inte de där fina skrattrynkorna mm. Där ser man riktigt bra ut hahaha, men så är det. När man sedan provar kläder, får man noja! är det så här jag ser ut? Fast vadå? Det kan man väl strunta i. Man är den man är!
Det är samma med åldern, att säga sin ålder, att förstå sin ålder. Man pratar med folk och så säger man: jaha det gjorde jag också när jag var ex 25 år. I nästa andetag tänker man: men oj det är över 45 år sedan! Hjälp, är jag så gammal.
När man är i ett sällskap med medelålders personer, själv fyllt 70+, då är man lika gammal som de är. Eller om man är på en konsert med musik som får en att spritta igång. Då är man, tycker man , väldigt ung. Man liksom anpassar sig.
Man är i ett glatt sällskap så säger någon: Men hur många år är du? Svarar: jag är över 70 år. OPS, vad det lät gammalt. Men det är ju så det är. Att ha en ålder på pappret och ha flera olika i huvudet är nog ganska vanligt. Eller?
Sen har vi de som fixar läppar, näsor, bröst ja allt som går att fixa. De har inga rynkor, inget gäddhäng. Men egentligen ändrar det inte åldern, bara utseendet. För visst är det så, tycker jag, att en äldre person som fått rynkor mer eller mindre är väldigt vackra. Som man sa förr: Allt blir vackrare på ålderns höst! Naturligt vackra!
Monica GH´s Blogg 