Demensen kom smygande
29 april 2009Nedan har jag skrivit två små för mig viktiga texter. Saker och ting händer ibland som ställer allting på en liten vass spets och får vardagen att gå ur led som man säger.
Min pappa är dement, bor på ett utmärkt boende. Som han själv säger: Bättre kunde jag inte fått det!
Men innan jag/vi förstod att han var på väg att bli dement/alsheimer, så blev man både ledsen och förbannand, när han kunde ringa och anklaga mig för att inte sköta barnen (rätt person att säga det), när han helt plötsligt påstod sig inte vara min far. Alltså såna saker får ju världen att rasa omkring en. Nåväl, det reder ut sig efter 6-7 månader, när han helt plötsligt står utanför på en födelsedag: Hej hur har ni det? Tja, vad svarar man: Hej, kul att du kommer, kom in! Givetvis!
Vad jag inte visste då, men vet nu, var att hans demens hade börjat komma krypande. Hade jag förstått, hade jag anat detta, hade jag inte reagerat som jag gjorde, med förtvivlan och ilska. Idag vet jag, idag kan jag ta det. Även om man ibland vid orättvis beskyllan, kan känna sig sågad vid fotknölarna, man blir ledsen och frusterad. Dock bara för en stund, sen säger man sig själv: Han kan inte rå för det!
Monica GH´s Blogg 
Kommentera