Posts Tagged ‘Alsheimer’

h1

Demensboende – tack för de finns!

03 mars 2012

Har just besökt min 91åriga pappa. Han bor sedan snart sex år på Norlandia Cares Demensboende. Han trivs bra, lite ensam. Trots att där alltid finns folk, både personal och andra. Han lever i en värld där tiden lika gärna kan vara idag som en dag för 60 år sedan. Han känner igen mig, och vet vem jag är. Han kan likväl undra om jag skall skaffa barn (i min ålder?), Han hänger med i diskussioner, men återkommer till ämnet, så diskussionen börjar om igen. Som om den aldrig varit. Han funderar på vad han skall jobb med i framtiden. Vart han skall flytta i så fall. Funderar ibland på att lära sig engelska, så han kan resa mer.

Det är märkligt, min smarta och duktiga pappa, är nu helt förändrad. Jag är så tacksam för att det finns demensboende. Vad skulle man gjort annars? Hur skulle han klarat sig då? Det hade inte alls gått!

h1

Min pappa känner inte igen mig! Reklamslogan, men inte fel för det!

16 augusti 2011

Ja, nu har jag hamnat i det läget, att det är inte alla gånger pappa känner igen mig. Han håller masken och pratar om allt möjligt, faller in på samma spår hela tiden. Men förändrar också hela tiden allting. Han tror jag rest hit från Stockholm och undrar hur det är där. De hjälper inte att förklara att vi bor i samma stad. Jaså, gör du det, har du också flyttat hit? Vad har ni för boende här? Han tror jag känner hans klasskamrater o kollegor från Stockholmstiden. Tror han tar fel på mig o mamma i sådana lägen.

Det är märkligt hur livet förändras. Han är lycklig i sin värld, tidsuppfattningen är borta. Jag kan komma varje dag, men också vara bortrest 4 veckor. Det har ingen betydelse. Häromdagen berätta han att min bror varit och hälsat på. Min bror bor inte här och har inte varit här på snart ett år. Han frågar hur mamma har det. Jag svarar givetvis att hon har det bra. Min mamma har varit borta i över 7 år. Men säger jag det så gråter han. Då känner jag att jag ljuger för honom. Det brukar jag aldrig göra. Men i detta fallet är de mer skonsamt för honom.

Det är fruktansvärt tragiskt och ledsamt. Man har en pappa, men ändå inte. Han är som ett rart barn. Han har bliviat en s k vandrare. Kan inte sova. Vandrar runt på avdelningen, rastlös och sökande. Det är sorgset!

Han rör till allting, frågar om vi snart skall flytta och om vi skall skaffa en sommarstuga. Han frågar om våra arbeten och rör till det med sina egna. Han har inte mycket att göra, har blivit en s k vandrare som går hit o dit

h1

Demensen kom smygande

29 april 2009

Nedan har jag skrivit två små för mig viktiga texter. Saker och ting händer ibland som ställer allting på en liten vass spets och får vardagen att gå ur led som man säger.

Min pappa är dement, bor på ett utmärkt boende. Som han själv säger: Bättre kunde jag inte fått det!

Men innan jag/vi förstod att han var på väg att bli dement/alsheimer, så blev man både ledsen och förbannand, när han kunde ringa och anklaga mig för att inte sköta barnen (rätt person att säga det), när han helt plötsligt påstod sig inte vara min far. Alltså såna saker får ju världen att rasa omkring en. Nåväl, det reder ut sig efter 6-7 månader, när han helt plötsligt står utanför på en födelsedag: Hej hur har ni det? Tja, vad svarar man: Hej, kul att du kommer, kom in! Givetvis!

Vad jag inte visste då, men vet nu, var att hans demens hade börjat komma krypande. Hade jag förstått, hade jag anat detta, hade jag inte reagerat som jag gjorde, med förtvivlan och ilska. Idag vet jag, idag kan jag ta det. Även om man ibland vid orättvis beskyllan, kan känna sig sågad vid fotknölarna, man blir ledsen och frusterad. Dock bara för en stund, sen säger man sig själv: Han kan inte rå för det!