h1

Min pappa känner inte igen mig! Reklamslogan, men inte fel för det!

16 augusti 2011

Ja, nu har jag hamnat i det läget, att det är inte alla gånger pappa känner igen mig. Han håller masken och pratar om allt möjligt, faller in på samma spår hela tiden. Men förändrar också hela tiden allting. Han tror jag rest hit från Stockholm och undrar hur det är där. De hjälper inte att förklara att vi bor i samma stad. Jaså, gör du det, har du också flyttat hit? Vad har ni för boende här? Han tror jag känner hans klasskamrater o kollegor från Stockholmstiden. Tror han tar fel på mig o mamma i sådana lägen.

Det är märkligt hur livet förändras. Han är lycklig i sin värld, tidsuppfattningen är borta. Jag kan komma varje dag, men också vara bortrest 4 veckor. Det har ingen betydelse. Häromdagen berätta han att min bror varit och hälsat på. Min bror bor inte här och har inte varit här på snart ett år. Han frågar hur mamma har det. Jag svarar givetvis att hon har det bra. Min mamma har varit borta i över 7 år. Men säger jag det så gråter han. Då känner jag att jag ljuger för honom. Det brukar jag aldrig göra. Men i detta fallet är de mer skonsamt för honom.

Det är fruktansvärt tragiskt och ledsamt. Man har en pappa, men ändå inte. Han är som ett rart barn. Han har bliviat en s k vandrare. Kan inte sova. Vandrar runt på avdelningen, rastlös och sökande. Det är sorgset!

Han rör till allting, frågar om vi snart skall flytta och om vi skall skaffa en sommarstuga. Han frågar om våra arbeten och rör till det med sina egna. Han har inte mycket att göra, har blivit en s k vandrare som går hit o dit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: