Archive for the ‘Demens’ Category

h1

Tankar om att bli äldre – hur är det?

08 november 2025

Ja det kan man fundera över eller rättare sagt det borde man kanske gjort för länge sedan, inte när man närmar sig 80 år. Vem tänkte på att man kan få ont i kroppen, bli lite stelare, kan få artros, se sämre, höra sämre, blir glömsk och bli dement eller få Alzheimer.

Tänk om man visste hur man kunde förberett sig inför allt detta. Kanske gjort längre promenader i snabb takt, tränat lite mer, gått på gym, simmat eller nåt än mer avancerat, vad vet jag.

Men ett vet jag nu, artros i fingrarna och i ett knä, det känns som det kommer i andra knät med. När jag går ut med hundarna och de gör ifrån sig och jag skall plocka upp, ja då är det svårt. Eftersom knät är svullet och stelt är det svårt böja sig ner och plocka upp efter dem, det är nästan så man står på huvudet. Inte speciellt smidig känner man sig. När ena höften ömmar och man skall klättra upp på en stege är det förenat med livsfara, nästan i alla fall.

Men nog om gnäll nu. Jag skall inte klaga, jag är frisk trotsa allt och jag kan gå härliga promenader med hundarna. Dock inte klättra i berg eller nåt i den stilen. Jag både hör och ser bra (med läsglasögon) Jag lever väl som vanligt, inga krämpor som behöver medicin, ja förutom medicin för Alzheimer förstås. Men även med det lever jag som vanligt – än så länge. Jag kör bil, sköter trädgården, renoverar inne om/när jag får lust. Gör gärna pannkakor eller bakar bullar till barnbarnen.

Det finns så mycket annat som är bra, jag kan fortfarande sy, även om det än tar lite längre tid och svårt trä nålen. Jag kan läsa böcker om inte texten är för liten. Har ett dubbelseende som de försökt korrigera genom sätta prissmaglas på glasögonen för det ögat det gäller. Var hos optiker för att få hjälp, slutade med en remiss till ögonläkaren. Det är mer än 6 månaders väntan. Ja, tid har man väl när man är pensionär så det går väl an.

Tänker, varför pratade jag aldrig med min mamma eller någon annan nära äldre anhörig – hur är det bli äldre? Fast vad hade det hjälp, lite mer förbered kanske, men hade man lyssnat på deras gnäll om krämpor. Nej, jag struntar i det, självklart när man blir äldre är ju kroppen inte som den var när man var ung, det är bara att acceptera. Är det inte värre än så här, så leker väl livet fortfarande.

Är optimistisk och positiv. Har tänkt bli 100 år, lovat barnen det. Den som lever får se.

h1

Alzheimers sjukdom

19 juli 2025

Har följt Kim Kärnfalk dokumentär om hur hon drabbades av Alzheimer sjukdom. Tänkte först inte titta eftersom det berör mig mycket. Jag drabbades ju av det och fick en diagnos hösten 2024. Diagnosen är i väldigt tidigt stadium, nästan obefintlig symptom, men vid prov på ryggmärgsvätskan visade det att där finns vissa väldigt små förändringar. Vilket innebar att jag började med medicin i december 2024.

Jag säger som Kim, jag finns här och nu, men vad händer sen? Jag tänker det, kommer bli värre, men när? Om 1 år, om 5 år eller när? Vad händer då? Tar min medicin varje dag. Magen påverkas, man blir trött, får problem med diare. Vilket man kunde sluppit! I övrigt känner jag inget nu. Men när?

På något sätt iakttar jag mig själv mycket mer än tidigare. Hur mår jag? Står under kontroll av Minnesmottagningen, vid varje ökning av medicinen får jag göra EKG.

Jag hyser dock hopp om framtiden, gäller ta vara på den.

h1

Att bli äldre

02 maj 2025

Finns det nåt mer man trängt bort. Inte tänker man på hur saker och ting förändras när man blir äldre. Som kvinnor i klimakteriet. Kan bli en otrevlig upplevelse – om man INTE vet nåt! Exempel, hur hade min mamma det, vissa saker går ju i arv. Kroppen förändras, vare sig man vill eller ej, oavsett om man tränar så tar åldern ut sin rätt. Som att ta på sig sockarna, det kan vara jobbigt, får sämre balans. Eller det där med att få värk lite här och där, hur hade min mamma och min pappa det Bli dement, ja min pappa blev det, inte mamma. Men jag har en morbror fyllda 101 år i april. Han är pigg, alert, bor hemma, har visserligen hemtjänst som hjälper med mat och lite sånt. Han följer sporten på TV, lägger pussel, läser korsord osv Alltså helt frisk. Haft stroke för några år sedan, men har repat sig från de sviterna.

Vad jag tänker på och menar VARFÖR pratade jag inte med min mamma om hur det var för henne, vad hade hon för problem, varför sa hon inget. Det är nåt jag saknar idag. Hur hade min mormor och de andra det när de blev gamla. VARFÖR pratar man inte om sånt. Alltså vill jag berätta för min dotter hur det är. Vad jag vet är det ingen i min familj, släkt som haft Alzheimer. Men det har jag fått, även om det är väldigt obefintlig symptom så finns det där. Tack o lov för jag själv kände det var nåt som var fel, och min läkare tog mig på orden. Hon nästan bad om ursäkt när hon frågade om jag ville gå vidare med undersökningen. Självklart jag ville, ju tidigare man kan behandla det med symtom lindrande medicin är det ju bra. Finns ingen bromsmedicin är, jo det finns men inte helt ok släppa den.

Tja funderingar har man ju alltid. Men det skadar inte, utan tvärtom bra om man pratar med sina föräldrar om hur de har det, hur de upplever att bli äldre.