Upptill min diagnos 2024, Alzheimer och Jan, min man som gjorde en komplicerad och långdragen hornhinnetransplantation och vad allt detta inneburit för oss båda, så känner jag: En olycka kommer sällan ensam, benägen att tro på det. Sista två åren varit kantade av diverse problem, som blodproppar på lungan, covid två gånger, samt allt som hänt våra hundar. Stella fick juvertumör för ca två år sedan, operation gick bra, veterinären lyckades ta bort allt. Sen har det varit analsäcksproblem bl a för Lisa, men även någon gång för Stacy. Samt varit magsjuka, smittats, fått i sig nåt dåligt ute på promenader, Stacy och Lisa varit inlagda på djursjukhuset. Stella fick livmodersinflammation i slutet av augusti 2024, opererades akut och slutade bra. Lisa problem med analsäckarna jultid 2024, opererade bort analsäckarna i slutet av januari 2025, lyckad operation. Sen gick hon tragiskt bort 19 februari 2025. Stacy hade fått en knuta på huvudet, opererades 14 april 2025. Även den operationen gick bra. Men bara 5 dagar senare får hon livmodersinflammation på påskaftonen.
Vi fick akut köra kl 22 på natten till Blå Stjärnan i Göteborg, numera finns den i Mölndal. Hon fick kateter satta, var trött och somnade. Det blev röntgen och konstaterat att hon måste opereras. Vi var hemma igen 04.30. På förmiddagen ringer personalen och berättar att natten varit okej, lite illamående av medicin, operation efter kl 13 på påskdagen. Senare vid 17-tiden ringer veterinär Gustaf Svensson (den veterinär som 2009 opererade vår James Bond, då taket på hans ryggrad/kotorna hade sjunkit in och lagt nerverna i kläm, en stor ryggoperation. Lyckad operation) Han berättar att Stacy nu är opererad och allt gått bra, hon skall få komma hem på Annandag påsk. Tack och lov!
Hon som tyckte så illa om kragen efter operationen några dagar tidigare då de tog bort knutan på hennes huvud. Hon kunde/ville inte kissa, inte dricka vatten, kunde inte sova. Höll mig vaken nästan en hel natt. När vi tog av kragen blev hon lugn, samt hon kliade INTE på sitt sår och stygnen på huvudet. Nu återstår de att se hur det går med kragen efter denna operationen. Tur man har bra försäkring.
Det har gått en tid nu sedan jag började med medicinen och den fungerar bra för mig. Som det är idag har jag inga som helst problem med det. Jag står under ständig kontakt och kontroll av Minnesmottagningen, gör EKG med jämna mellanrum, telefonkontakt med sköterskan i samband med det. Det gör att det hela känns väldigt tryggt. Har ju lovat mina barn att bli 100 år, så det blir nåt att jobba för. Min morbror fyllde häromdagen 101 år, är pigg, bor hemma, koll på skidskytte och idrotten på TV, löser korsord och lägger pussel. Med andra år en väldigt frisk man.
Jag försöker äta sunt, går mina promenader med våra två hundar varje dag. Försöker sätta mig vid min roddmaskin ofta. Skadade mig för några veckor sedan, dum nog att lyfta något väldigt tungt. Det smällde till i min onda axel, sa några fula ord. Fortsatte med mitt jobb. Resultatet var att bicepssenan i axeln gick av och jag fick en höger arm som såg ut att vara väldigt vältränad med en fin muskel. Men det var ju inte så. Den där sk muskeln var ju bicepssenan som åkt ner och lagt sig där. Akuten nästa, men man gör inget åt det. Smärtlindring och sen skall det bli bra. Får alltså ha en ”muskel” som putar ut för alltid. Så länge det inte värker så OK
Nu är våren på gång och det gäller ta vara på tiden, ut i solen och börja med trädgårdsarbete! Har varit ute i skogen, grillat med barnbarnen, såg vargspår, spännande tyckte de. Här var mycket dimma några dagar och det kan vara vackert.
Det är drygt två veckor sedan Lisa försvann i det tysta, kalla isiga havet. Det är två veckor sedan min son fann henne på stranden och vi kunde hämta hem henne, Det är två veckor av oändlig sorg, smärta och stor saknad. Man undrar över hur mycket tårar man har egentligen. Man påminns ständigt om henne.
Vad livet hastigt kan förändras, från att vi hade tre underbara cavalierstikar är det nu bara två. Vår Stacy, storasyster är märkbart påverkad och sörjer, Stella går mer i det tysta och följer oss överallt. Stacy är mer än vanligt kelsjuk, söker vår kontakt. Även djur kan sörja.
När vår gamla Sessan gick bort 2006 sörjde vår hane, James. henne i över året. Låg i trappan med utsikt genom fönstret till grinden in. Där låg han och spanade efter henne
19 februari kommer aldrig att försvinna ur vårt minne. Det var den dagen Lisa försvann, vår älskade, underbara cavaliers-tjej . Hon var med husse och sin syster Stacy, sprang på strandängarna som hon älskar att göra. En dimmig och kall dag, det låg is på havet. Plötsligt upptäcker husse att Lisa är borta. Vi börjar leta, letandet fortsatte till långt över midnatt. Men ingen Lisa, inget skällande, inget prassel bland enbärsbuskarna, bara tyst.
Letandet fortsatte nästa dag med drönare, hundar och värmekamera samt många som ville hjälpa till hitta henne. Men inte ett liv. Nästa dag fortsatte på samma sätt, vi ökade ut området en hel del. Fortsatte med drönare längs stränderna och strandängarna och långt bort till nästa halvö. Inget resultat. Fredagsmorgon blev vi kontaktade av ägarna till en ID hund, de är specialister på denna typ av sökande.
ID hunden fann spåret. Det slutade vid stenbryggan. Troligen har hon i sin lek halkat och ramlat i det kalla havet -4 gr och hamnat under isen. Därför såg vi inget, hörde inget.
Nästa dag flög min son med drönaren, följde havets strömmar och vågor, till sist fann han henne på stranden, dit högvattnet hade fört henne dit, när det blev lågvatten blev hon kvar där. Fruktansvärd chock, men även lättnad, vi fann henne och kunde ta hem henne. Nu kunde vi sörja, behövde inte leta längre. Barnbarnen tände ljus vid bryggan, i formen av ett hjärta. Vi kunde alla ta farväl till henne. Även våra två andra hundar Stacy och Stella fick ta farväl och de sörjer sin syster o mamma. Men chocken, sorgen råder ingen över. Det är en otroligt tung sorg, som tar tid att läka.
Nu är hon vår älskade underbara tös hemma hos Sessan och James
Sedan maj 2024 har jag haft problem med inloggningen. Nu har jag äntligen löst problemet så nu tror jag det skall fungera – hoppas jag.
Resumé: 2024 är slut och det var skönt. Det året har varit kantat av problem, varit läkarbesök, veterinärsbesök och bilverkstäder hela tiden. Började redan i januari med veterinärsbesök för dålig mage. Därefter var det en av tikarna som lyckades dra en söm från en kudde. Hon fick läggas in och veterinären röntgade och mycket riktigt där låg en tygremsa i tarmen. Efter lavemang kom den ut, 75 cm lång. Man kan undra hur hon lyckades få in den.
Därefter blev en tik dålig i magen, förmodligen nåt hon ätit ute. Blev inlagd ett par dagar tills magen var bra igen. Därefter tandläkarbesök för Lisa och dra några tänder, blev två besök
Sen blev det fram i augusti en av dem fick analsäcksinflammation. Den två tikar som fick läggas in, en var dålig i magen, orsak??? Den andra hade livmoderinflammation och fick opereras omgående. De låg inne tre dagar på olika avdelning. Men rastplatserna var intill varandra med stängsel mellan. Så de kunde träffas lite trots allt. Inte slut med detta. Det blev analsäcksinflammation för den yngsta igen. Blev 4 besök innan det var klart. Då bestämde vi att nu får man operera bort hennes analsäckar. Vilket skall ske i slutet av januari.
Min gamla SAAB som alltid gått bra, utan problem, fick problem efter att vi fick aktivera en ny nyckel eftersom den gamla nyckel var borttappad. Efter det började problemen. Displayen ”sa” nyckel ej installerad, gå till verkstad. Vilket jag gjorde, de hittade inget fel. Men felet var att varje natt tog batteriet slut. Vi kunde ladda det flera dagar och köra. Men dagen efter inget batteriet. Sommaren gick och bilen stod still. Det tog många turer hos en annan verkstad, först i höstas fick de kläm på hur de kunde lösa problemet. Nu går den, men jag känner en viss oro trots allt.
Jag skrev läkarbesök också, min man har haft problem med ett öga. Det bestämdes i våras att han skulle opereras i Lund. Många turer till Lund för undersökningar och förberedelser så blev det en hornhinnetransplantation i början på december. Flera återbesök till Lund, sen Halmstad. Operationen är lyckad och nu har han fått syn så bra att han kan få köra bil igen.
Slut på gnällandet. I stort sett var det trots allt ett mycket bra år för oss. Min dotter bjöd in till en kusinträff, hemma hos os. Det var min bror och jag samt våra barn och barnbarn. Vi blev 24 pers till frukost och 10 nattgäster hos oss. Väldigt lyckat och roligt.
Själv hade jag problem med talet i våras, men det blir ett eget kapitel om det. Nu hoppas jag att 2025 blir ett bättre år för oss och att vi alla får vara friska
Finns ett ordspråk som säger: När man har roligt går tiden fort!
Kan inte göra annat än att hålla med. Det har nu gått inte ett år men tre kvartal sedan jag skrev i min blogg. Jag som har skrivklåda egentligen. Men tiden rusar fram och man hinner knappt med. Varför sätter du dig inte ner och läser en bok säger mina barn. Men hur skulle jag ha tid med det. Nu är vi i maj månad och jag planerar för sommaren som snart känns som den vore över.
Stella har blivit opererad för juvertumör, med gott resultat. Lisa åt upp en bit av en kudde och hamnade hos veterinären i 6 dagar, allt gick bra som tur var. Stacy fick konstiga diarréer och behövde veterinär, det blev två nätter för henne. I övrigt har vi alla varit friska så gott som.
Jag har renoverat, dvs målat och tapetserat TV rum, sovrum och en lång hall. Inspirerad av ”Vem bor här” TV1. Det innebar att även taken fick färg o inte längre är vita. Därutöver har jag bottenmålat vår båt vi köpte, lite större än en eka och vi kan sova över i den. Sedan har jag målat alla staket runt altan mm vita. Ser så fräsch ut. Mina vackra klängrosor tog stryk förra året så jag har fått klippa bort mycket visset, döda grenar. Men kan dock se att det kommer många nya skott, så nästa sommar kanske i har vackra rosor igen.
Känns som hela våren bestått i att måla och tapetsera samt se över mina rosor. Fast min man och jag hann med en mycket trevlig utflykt till Hornborgasjön, Varnhems klosterkyrka, Gudhems gård och mycket mer. Dessutom var vi i Stockholm för att fira min älskade morbror Bernt när han fyllde 100 år. Han är pigg och glad, hälsan i behåll och bor hemma. Tyvärr är hans fru, min moster på boende. Hon är liten och klen men har humöret och minnen, ingen av dem är dement. Otroligt fint. Hoppas jag ärvt hans gener.
Nu har jag uppdaterat min sida och solen skiner, det är snart över +20 gr. Har badat några gånger i havet, i början var det omkring +12 gr, nu visar termometern +21 gr, visserligen vid bryggan. Men det är underbara dopp och små simturer i klart fint vatten.
Nu dags ut i trädgården klippa bort ogräs och mata fiskarna i dammen.
Tiden går som sagt fort. Rollo föddes 22 maj 2023 och är nu 10 veckor. Han har utvecklats till en riktigt härlig kille. Han är social, nyfiken och livlig. Som ensam valp med både mamma Lisa, Moster Stacy och mormor Stella har han det ganska bra. Saknar kanske syskon att leka med, men med alla dessa tre tikar som fostrar honom utvecklas han bra. Han lär sig av dem gå ut i trädgården göra ifrån sig (fast olyckor sker) Han leker/brottas med dem De är tåliga trots han drar dem i både öron, svans och tassar. Han har aldrig krånglat med maten. Äter allt han får, skulle gärna ätit mer 🙂
Han valpbesiktigades och godkändes 28 juli. Personalen tyckte han var så härlig att de lade ut en bild på honom på deras hemsida.
Han har haft koppelträning, sista gången gick han tillsammans med Stella och det går väldigt bra.
Men det börjar bli dags för honom att lämna oss. Vet inte, men det känns extra svårt att lämna en valp som varit utan syskon och alltså fått extra mycket uppmärksamhet och kärlek från oss. Vi har inte än bestämt oss för vem/vilka som skall få bli hans nya familj. Det är alltid ett svårt val att göra.
Lisa valpade den 22 maj, lite dramatiskt, vilket innebar besök till Blå Stjärnan i Göteborg mitt i natten. Det gick bra, hon fick 2 hanvalpar varav den första var extremt stor, kom baklänges och fastnade. Det tog tid få ut den, vilket innebar att bara en överlevde.
Det blev en Pick Me Up Rollo, namn efter den kände Ragnar Lodbroks bror, som intog Paris bl a. Idag är Rollo 6 veckor, är väldigt social och duktig hund. Har gått till tidningen (wc) redan sedan första dagen när han fick tidningar på golvet. Ensam liten valp, inga syskon, bara mamma, mormor och en storasyster. Han är fenomenal att leka själv är inget problem för honom
Tja, när man bestämt sig för att para sin lilla tik med Marley och går väntar på när ska hon börja löpa?. Så plötsligt en lördag,en liten brun fläck på golvet? Är det blod eller inte, jo det var det. Kollar Lisa, och visst löper hon. Men när började hon att löpa? Viktigt för att veta för när jag bäst skall para henne.
Måndag morgon till veterinären för att ta ett s k prog-test och ge henne herpesvaccin. Testen låg på över 28. Så samtal till hanens ägare och besök hos dem efter lunch. Parningen gick bra och vi gör den en dag senare också för säkerhets skull. Att de två, Lisa och Marley trivs ihop syns tydligt.
Lisa Marley
Sen börjar en väntan, först för att få tecken på att hon verkligen är dräktig. Det tar några veckor, tydligt tecken är, matvägran. Blir extra mammig och följer mig överallt. Men för att veta lite mer om detta gör jag ett ultraljud Dag 34. Det visar bara ett hjärta som slår. HM, kan det verkligen stämma, tycke nog att de kollade på ett underligt sätt. Men OK visst det händer ibland att där bara är en valp. Tiden går och jag är mer och mer tveksam på dräktigheten, ÄR hon dräktig och är det bara en. Småsaker gör att jag börjar känna oro. Så beslutar mvig för att besöka en av de veterinärer som jag haft mycket kontakt med vid tidigare dräktighet. Vi röntgar Lisa. Och se där finns tå stycken valpar. WOW härligt, inte bara en ensam liten valp.
Men är jag nöjd. Nej, det är jag inte. För magkänslan säger annat, hon har vissa flytningar, vilket oroar mig. Så då bestämmer jag ett nytt ultraljud hos en veterinär jag känner bra, kör till henne, dag 54. Jag får fint resultat, där ligger en valp i varje horn och deras hjärtan tickar som de skall, det låter jättebra. Nu kan jag känna lugn.
Vet inte varför, men denna gången var jag lite mer orolig. Varför?
Bara att vänta på valpningen nu. Förra gången födde hon 5 valpar på dag 58, varav en liten som gick bort. När de är två, kanske de kommer senare, fast om de är stora kommer de kanske som innan, tidigare. Jag tar tempen på henne, först bara morgon och kväll, men nu även lunch. Man skall kunna se på temperaturen var hon befinner sig i tid. I natt vakna jag av att hon bäddade i valplådan OPS tänkte jag, dag 58. Men det blev inget med det, än!
Tiden rinner undan, jag som älskar att skriva får inte ens tid gå till datorn varje dag. Märkligt, att bli pensionär och tiden inte räcker till. Men sommaren försvann väldigt fort, vilket tiden gör när man är i gång var dag. Det största i sommar var väl att jag fick låna en ställning och målade huset från grunden till takbjälkarna. Jag gjorde det, det trodde jag aldrig jag skulle klara. Klänga runt på byggställning vid 76 år ålder. Men det gick. Sedan mycket bad och trädgårdsarbete samt givetvis hundarna och barnbarnen.
Hoppas på en lugn höst fram till årsskiftet i alla fall. Hyser som alla andra ett stort hopp om fred på jorden. Att Ryssland skall sluta bomba Ukraina och hota övriga västvärlden med kärnvapen. Jag upplever honom som något,….. finns inte ord för det, inte som jag skall skriva i alla fall. Det känns som om hela världen hamnat i något overkligt. Något som inte borde ske på 2000-talet.
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin hundar.
Monica GH bloggar om allt och inget
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
Monica GH´s Blogg 