Det har gått en tid nu sedan jag började med medicinen och den fungerar bra för mig. Som det är idag har jag inga som helst problem med det. Jag står under ständig kontakt och kontroll av Minnesmottagningen, gör EKG med jämna mellanrum, telefonkontakt med sköterskan i samband med det. Det gör att det hela känns väldigt tryggt. Har ju lovat mina barn att bli 100 år, så det blir nåt att jobba för. Min morbror fyllde häromdagen 101 år, är pigg, bor hemma, koll på skidskytte och idrotten på TV, löser korsord och lägger pussel. Med andra år en väldigt frisk man.
Jag försöker äta sunt, går mina promenader med våra två hundar varje dag. Försöker sätta mig vid min roddmaskin ofta. Skadade mig för några veckor sedan, dum nog att lyfta något väldigt tungt. Det smällde till i min onda axel, sa några fula ord. Fortsatte med mitt jobb. Resultatet var att bicepssenan i axeln gick av och jag fick en höger arm som såg ut att vara väldigt vältränad med en fin muskel. Men det var ju inte så. Den där sk muskeln var ju bicepssenan som åkt ner och lagt sig där. Akuten nästa, men man gör inget åt det. Smärtlindring och sen skall det bli bra. Får alltså ha en ”muskel” som putar ut för alltid. Så länge det inte värker så OK
Nu är våren på gång och det gäller ta vara på tiden, ut i solen och börja med trädgårdsarbete! Har varit ute i skogen, grillat med barnbarnen, såg vargspår, spännande tyckte de. Här var mycket dimma några dagar och det kan vara vackert.
Det har nu gått drygt 1 månad och 1 vecka sedan Lisa gick bort. Det är svårt förstå varför, varför om igen och om igen. Idag gick jag strandrundan vid havet. Tittar ut och tänker där, tvärs över viken på stenbryggan ramla hon i, där flöt hon några hundra meter bort och hamnade på stranden, där fann min son lyckligtvis henne. Jag är dum som går där, för då tänker jag ju på henne och det dramatiska som hände och då kommer tårarna igen. Samtidigt tror jag det är ett bra sätt att bearbeta sorgen på.
Men nu har vi fått hem henne, hennes urna. Placerad i vårt sovrum med hennes kort intill.
Det är drygt två veckor sedan Lisa försvann i det tysta, kalla isiga havet. Det är två veckor sedan min son fann henne på stranden och vi kunde hämta hem henne, Det är två veckor av oändlig sorg, smärta och stor saknad. Man undrar över hur mycket tårar man har egentligen. Man påminns ständigt om henne.
Vad livet hastigt kan förändras, från att vi hade tre underbara cavalierstikar är det nu bara två. Vår Stacy, storasyster är märkbart påverkad och sörjer, Stella går mer i det tysta och följer oss överallt. Stacy är mer än vanligt kelsjuk, söker vår kontakt. Även djur kan sörja.
När vår gamla Sessan gick bort 2006 sörjde vår hane, James. henne i över året. Låg i trappan med utsikt genom fönstret till grinden in. Där låg han och spanade efter henne
19 februari kommer aldrig att försvinna ur vårt minne. Det var den dagen Lisa försvann, vår älskade, underbara cavaliers-tjej . Hon var med husse och sin syster Stacy, sprang på strandängarna som hon älskar att göra. En dimmig och kall dag, det låg is på havet. Plötsligt upptäcker husse att Lisa är borta. Vi börjar leta, letandet fortsatte till långt över midnatt. Men ingen Lisa, inget skällande, inget prassel bland enbärsbuskarna, bara tyst.
Letandet fortsatte nästa dag med drönare, hundar och värmekamera samt många som ville hjälpa till hitta henne. Men inte ett liv. Nästa dag fortsatte på samma sätt, vi ökade ut området en hel del. Fortsatte med drönare längs stränderna och strandängarna och långt bort till nästa halvö. Inget resultat. Fredagsmorgon blev vi kontaktade av ägarna till en ID hund, de är specialister på denna typ av sökande.
ID hunden fann spåret. Det slutade vid stenbryggan. Troligen har hon i sin lek halkat och ramlat i det kalla havet -4 gr och hamnat under isen. Därför såg vi inget, hörde inget.
Nästa dag flög min son med drönaren, följde havets strömmar och vågor, till sist fann han henne på stranden, dit högvattnet hade fört henne dit, när det blev lågvatten blev hon kvar där. Fruktansvärd chock, men även lättnad, vi fann henne och kunde ta hem henne. Nu kunde vi sörja, behövde inte leta längre. Barnbarnen tände ljus vid bryggan, i formen av ett hjärta. Vi kunde alla ta farväl till henne. Även våra två andra hundar Stacy och Stella fick ta farväl och de sörjer sin syster o mamma. Men chocken, sorgen råder ingen över. Det är en otroligt tung sorg, som tar tid att läka.
Nu är hon vår älskade underbara tös hemma hos Sessan och James
I Vietnam firar de nytt år på samma dag sm kineserna mfl gör. Det är det största dagen på- året. De firar inte bara den dagen, utan hela veckan. De reser till sina föräldrar, släktingar och vänner. Det är viktigt med dessa besök. Man firar med god mat, en speciell riskaka, som är kokt ris med fläsk inlindat i bananblad och som får ”koka” länge. Sedan är det en sed att skicka man upp en ”luftballong” på den skriver man sina önskningar eller kanske namnet på sin käresta
När man blir överrumplad av att man bär på Alzheimers syndrom. Tänker berätta hur det gick till. I början på 2024 kände jag ibland att jag inte fick fram orden. Det hände inte varje dag, inte varje vecka men det hände. I början på våren frågade jag min husläkare om det. Jag tänkte en ”tia” eller så. Hon gjorde en ordentlig kontroll på mig, hittar inget fel, men tyckte jag skulle göra en MR röntgen på Sahlgrenska. Idag är jag är mycket tacksam för det.
Början på maj var jag på röntgen visade vissa små förändringar. Min läkare tyckte då jag skulle göra den där testen (demens) då man kollar hur man klarar vardagen, kan klocka m. Det gjorde jag i början av augusti.. Gick bra, missade något. Då ville min läkare jag skulle gå vidare till Minnesmottagningen.
På Minnesmottagningen gjordes många kontroller både läkare och kurator mfl. De togs mycket prover. Till sist blev det prov på ryggmärgsvätska. Då kom beskedet. Begynnande Alzheimer i ett mycket tidigt stadium. Vilket var väldigt bra, för att då kan man sätta in sk. ”bromsmedicin” tidigt. Jag blev lite chockad, men samtidigt väldigt tacksam för att jag kom under behandling så tidigt, vilket verkar vara ovanligt. Tror många kanske inte känner av symtomen lika tidigt som jag gjorde. Eller så man vill inte känna av det.
Tillsammans med min man har vi gjort besök hos läkare, sjuksköterska och kurator. Personalen är underbar och jag känner mig väldigt trygg i detta. Utöver talet som ibland hakade upp sig, fick jag svårt räkna. Min man och jag märkte det när vi spelade kort – jag är duktig på matematik – plötsligt kunde jag inte räkna ihop resultatet. Nu efter jag fått bromsmedicin är det inga problem att räkna och inga problem med talet – mycket positivt. Det är ju ingen bromsmedicin i den bemärkelsen att man blir fri från Alzheimer, men det dämpar och kan fördröja händelseförloppet att det bli värre.
Än så länge lever jag som vanligt, har inga problem med något. Jag tränar på roddmaskinen nästan varje dag, äter mer grönsaker, min man ser till att jag får i mig nyttig mat. Jag promenerar med våra hundar, ibland minst 5-8 km om dagen. Jag ser framåt, har lovat mina barn att jag skall bli 100 år, det kan ju vara svårt oavsett Alzheimer eller inte. Nu ser jag fram mot att det kommer medicin som kan stoppa förloppet och man blir ”frisk”
Jag har valt att berätta om detta för mina vänner, det känns bra att de vet om jag någon gång missar en träff eller något annat. Eller tappar tråden då jag pratar. Fast det har jag hört att många gör så det är nog varken åldern eller Alzheimer skyldig till. Men det där med att ha koll på möte, besök mm till det behövs almanackan. Den hänger på väggen och finns i min mobil. För bara jag skriver upp det så glömmer jag inte bort det.
Sedan maj 2024 har jag haft problem med inloggningen. Nu har jag äntligen löst problemet så nu tror jag det skall fungera – hoppas jag.
Resumé: 2024 är slut och det var skönt. Det året har varit kantat av problem, varit läkarbesök, veterinärsbesök och bilverkstäder hela tiden. Började redan i januari med veterinärsbesök för dålig mage. Därefter var det en av tikarna som lyckades dra en söm från en kudde. Hon fick läggas in och veterinären röntgade och mycket riktigt där låg en tygremsa i tarmen. Efter lavemang kom den ut, 75 cm lång. Man kan undra hur hon lyckades få in den.
Därefter blev en tik dålig i magen, förmodligen nåt hon ätit ute. Blev inlagd ett par dagar tills magen var bra igen. Därefter tandläkarbesök för Lisa och dra några tänder, blev två besök
Sen blev det fram i augusti en av dem fick analsäcksinflammation. Den två tikar som fick läggas in, en var dålig i magen, orsak??? Den andra hade livmoderinflammation och fick opereras omgående. De låg inne tre dagar på olika avdelning. Men rastplatserna var intill varandra med stängsel mellan. Så de kunde träffas lite trots allt. Inte slut med detta. Det blev analsäcksinflammation för den yngsta igen. Blev 4 besök innan det var klart. Då bestämde vi att nu får man operera bort hennes analsäckar. Vilket skall ske i slutet av januari.
Min gamla SAAB som alltid gått bra, utan problem, fick problem efter att vi fick aktivera en ny nyckel eftersom den gamla nyckel var borttappad. Efter det började problemen. Displayen ”sa” nyckel ej installerad, gå till verkstad. Vilket jag gjorde, de hittade inget fel. Men felet var att varje natt tog batteriet slut. Vi kunde ladda det flera dagar och köra. Men dagen efter inget batteriet. Sommaren gick och bilen stod still. Det tog många turer hos en annan verkstad, först i höstas fick de kläm på hur de kunde lösa problemet. Nu går den, men jag känner en viss oro trots allt.
Jag skrev läkarbesök också, min man har haft problem med ett öga. Det bestämdes i våras att han skulle opereras i Lund. Många turer till Lund för undersökningar och förberedelser så blev det en hornhinnetransplantation i början på december. Flera återbesök till Lund, sen Halmstad. Operationen är lyckad och nu har han fått syn så bra att han kan få köra bil igen.
Slut på gnällandet. I stort sett var det trots allt ett mycket bra år för oss. Min dotter bjöd in till en kusinträff, hemma hos os. Det var min bror och jag samt våra barn och barnbarn. Vi blev 24 pers till frukost och 10 nattgäster hos oss. Väldigt lyckat och roligt.
Själv hade jag problem med talet i våras, men det blir ett eget kapitel om det. Nu hoppas jag att 2025 blir ett bättre år för oss och att vi alla får vara friska
Finns ett ordspråk som säger: När man har roligt går tiden fort!
Kan inte göra annat än att hålla med. Det har nu gått inte ett år men tre kvartal sedan jag skrev i min blogg. Jag som har skrivklåda egentligen. Men tiden rusar fram och man hinner knappt med. Varför sätter du dig inte ner och läser en bok säger mina barn. Men hur skulle jag ha tid med det. Nu är vi i maj månad och jag planerar för sommaren som snart känns som den vore över.
Stella har blivit opererad för juvertumör, med gott resultat. Lisa åt upp en bit av en kudde och hamnade hos veterinären i 6 dagar, allt gick bra som tur var. Stacy fick konstiga diarréer och behövde veterinär, det blev två nätter för henne. I övrigt har vi alla varit friska så gott som.
Jag har renoverat, dvs målat och tapetserat TV rum, sovrum och en lång hall. Inspirerad av ”Vem bor här” TV1. Det innebar att även taken fick färg o inte längre är vita. Därutöver har jag bottenmålat vår båt vi köpte, lite större än en eka och vi kan sova över i den. Sedan har jag målat alla staket runt altan mm vita. Ser så fräsch ut. Mina vackra klängrosor tog stryk förra året så jag har fått klippa bort mycket visset, döda grenar. Men kan dock se att det kommer många nya skott, så nästa sommar kanske i har vackra rosor igen.
Känns som hela våren bestått i att måla och tapetsera samt se över mina rosor. Fast min man och jag hann med en mycket trevlig utflykt till Hornborgasjön, Varnhems klosterkyrka, Gudhems gård och mycket mer. Dessutom var vi i Stockholm för att fira min älskade morbror Bernt när han fyllde 100 år. Han är pigg och glad, hälsan i behåll och bor hemma. Tyvärr är hans fru, min moster på boende. Hon är liten och klen men har humöret och minnen, ingen av dem är dement. Otroligt fint. Hoppas jag ärvt hans gener.
Nu har jag uppdaterat min sida och solen skiner, det är snart över +20 gr. Har badat några gånger i havet, i början var det omkring +12 gr, nu visar termometern +21 gr, visserligen vid bryggan. Men det är underbara dopp och små simturer i klart fint vatten.
Nu dags ut i trädgården klippa bort ogräs och mata fiskarna i dammen.
Nu har vår fina kille Rollo flyttat till Nordnorge. Han åker husbil hela vägen dit, över 123 mil. På resan fick han sällskap av hans blivande kompis, nämligen lilla Chili, en söt cavalierstik. Endast 5 dagar äldre än Rollo. De fann varandra här och lekte tillsammans innan de reste härifrån.
Rollo kommer till en fin natur med stora ytor att röra sig på. Han kommer till ett kärleksfullt hem och jag tror han kommer att trivas.
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
