Hundar är trogna sina ägare, men den här hunden skyddar sin skadade kompis mitt i trafiken i New York. Hans kompis har blivit påkörd och ligger mitt i vägbanan. Han tillåter inte räddningspersonal komma nära sin kompis som lever, men brytit ett ben. När äntligen räddningspersonalen kan ta hand om den skadade hunden och köra honom till veterinären följer kompisen efter. Trogen sin vän!
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/olyckor/article11886093.ab
Vaknar ensam mitt i natten. Inte ensam egentligen, skönt ”snusande” hörs från maken, rejäla snarkningar från James. Försöker somna om, klockan är inte tre än. Jag har sovit drygt två timmar. Märkligt vad man tänker när man försöker sova. Skulle ha en skrivare monterad på hjärnan som printa ut allt. För att nu försöka skriva ner allt blir svårt. Inte samma ord på pappret som i tankarna. Ibland undrar man vart man är på väg. Till vilken nytta man gör allt man gör. Bryr sig folk? Ja, kanske de gör. Vart är man på väg? När kommer de dagarna man vaknar och inte har något att göra? Vilken lyx kunna gå upp och känna – en hel dag att bara bry sig om mig själv. Slippa ansvaret för allt man tror man har ansvar för. För tar man inte ansvar får man dåligt samvete. Det är så många som behöver en. Fast jag mår nog bäst av ha en massa att göra, och visst skulle alla klara utan att jag bryr mig hela tiden.
Sen tänker man på alla drömmar man haft. Det är många det! Vissa var meningen att aldrig bli uppfyllda, andra har blivit uppfyllda och några kanske på gång. En dröm var att bli författare. Jag älskar att skriva, iaktaga och skriva. Jag skickade ett brev till Eino Hanski en gång. Han ringde dagen efter han fått det. Klockan halv sju på morgonen! Hans råd för att lyckas var: Sätt upp en bild på en kvinna i vacker lång röd klänning. Se dig själv i klänningen när du iklädd den går fram på en scen för att mottaga priset för din bok. Jag har inte skrivit min bok än, jag har ingen röd klänning – och i ärlighetens namn kommer jag aldrig att stå på den scenen. Jag får ägna mig åt att blogga istället.
Har kokat en kopp te, Kvällsro. Sitter vid datorn och skriver, hoppas bli trött snart. Fast egentligen är jag trött och vill sova. Men är inte sömnig.
På Karlavagnen häromkvällen när jag satt och vaknade, skulle man ringa och tala om vilket som gett den allra finaste och skönaste upplevelsen. Folk ringde och berättade. Det var allt från fjällvandringar, barn, barnbarn, naturupplevelser. Jag tänkte det finns inte en sak utan massor. Just nu ser jag solen sprida sitt rosa – laxfärgade ljus bakom berget. Om några timmar är det ljust. På andra sidan huset sprider månen sitt ljus som reflekteras i havet. Det är en känsla. Men en dag då jag tog fika vid dammen intill körsbärsträdet, kom känslan över mig. Jag såg havet vid Tången, fiskarna i dammen, fåglarna som kom för att dricka vatten, svalor som svischade fram i luften. Då kände jag – jag är lycklig, jag har så mycket. Jag har min man, mina barn och barnbarn, min släkt, mina vänner och givetvis min älskade James, min goaste lilla vän till åren kommen. James vid min sida alltid lika trogen hund. Verkliga vänner som bryr sig. Jag kände värme inom mig och blev glad. Vilken tur jag har med så många underbara människor intill mig. Vilken trygghet det är.
Jag älskar vårt hus och trädgård, må så vara att vi har lagt ner arbete både ute och inne. Oavsett att vi har fått vattenläckage från taket när det regnar. Att vi måste lägga ner både tid och pengar på reparationer. Vi har ett underbart läge och jag skulle aldrig vilja byta bort det. Här är jag lycklig!
Ljuset från öster sprider sig, det blir en solig augustidag, ännu en dag att intaga frukost ute vid dammen och bara känna att man finns till. Njuta av livet! Klockan har blivit fem, teet är urdrucket, kanske dags försöka sova en stund till.
Nu får det räcka, 4 penicillin behandlingar sedan midsommar till början av augusti det är minst 3 för många. Räknar man sedan in omgången i mars så är det 5 behandlingar på kort tid. Inte konstigt man är trött och hängig. Svårt få upp ångan igen när det gäller sånt som att stryka o annat långsamt och lite trist, fast skönt få gjort.
Det är dags tror jag att sträcka upp armarna och flyga eller kanske fånga solen så den stannar här och värmer upp igen. Varför inte en 25 grader och sol, så man kan gå o bada, njuta av värmen!
Besiktigar den lilla blå bilen på morgonen. Går bra, sånär som ombesiktning på bromsarna. Besöker vår Revisor och F-kassan. Sen handlar jag nödväng mat. Glad i hågen sätter jag mig och kör den lilla söta bilen, kallad ”Ralf”. På raksträckan mot Lindhovs rondell, börjar det plötsligt dåna i bilen. Den känns konstig? Punktering? Stannar strax innan gården, här är ju tvåfiligt, tur nog. Ser ingen punktering. Kör vidare. De dånar än värre och bilen börjar jazza o slänga. Nu är det endast enfiligt. Kör så långt åt höger det går. Bilen slänger rejält. Kör sakta! Plötsligt blir jag omkörd av ett däck! Mitt? Japp, de är det!
Däcket susar förbi mig, studsar över vajern på vägdelaren, hoppar över och är på mötande trafikens väghalva. Bilar och bussar får väja. Jag sitter i bilen på min väghalva och tittar. Undrar hur gör jag nu?
Börjar med att gå ut när det minskat i trafiken och klättra över vägdelaren. Ta mitt däck innan någon krockar med det, klättra tillbaka. Varningsblinkers? Var sitter de på denna bilen? Kan inte alla bilar ha samma placering av grejorna? Ringer äldsta sonen och svamlar om vad som hänt. Är kanske lite chockad.
Stannar gör ett engelskt ungt par och frågar om jag behöver hjälp, även ett äldre svenskt par stannar. Men min son är på väg. Han kommer och min andra son kommer med nya bultar. Varningstriangel på plats. Domkrafter o lyfta den lilla blå med. Fast med två muttrar. Sen sätter vi den lilla blå på Långtidsparkeringen.
Jag hoppas vi kan ta hem den senare idag!
Tredje gången i år. Det känns helt bedrövligt! Fattar inget! Jag har inte ätit massa vitt bröd, pizzor etc sånt som kan ställa till det. Jag har inte stressat o rusat runt. Sommar och skönt arbete i trädgården = avkoppling! Ändå bara PANG! Så har man ont i magen, rejält ont, mår illa, fryser och får feber. Denna gången kändes det värre än innan i år.
Lasarettet, det klagas på vårt sjukhus. Men det kan jag inte göra. Snabbt in till sköterska som tar prover och skriver lite. Sen bara fem minuter och in på ett rum, kanske 10 minuter sitter läkaren hos mig. Penicillin och får åka hem. Skönt! Men sen kommer kvällen, frossa, febern stiger. Ringer lasarettet o sköterskan. Hon pratar med läkaren och ringer oss igen. Jag tycker det är bra service – det är därför jag berättar det. Ibland tror jag man klagar för mycket. De gör nog så gott de kan de som jobbar där.
Hursom helst en hel söndag i sängen med magsmärtor o feber. Idag lite bättre. Känns om annat bättre nu eftersom det regnar ute och solen håller sig undan. Kan hoppas att i morgon skall det kännas så bra att man kan upp o röra sig lite, slippa ligga o lata sig.
Snart dags fira 3-åriga bröllopsdagen och sen blir det att åka på bröllopsresa igen. Kan hoppas på sol och vackert väder på bröllopsdagen så vi kan fira ute i trädgården. Sitta vid dammen och dricka champagne.
Kolla länken så får ni se: http://www.brollopstorget.se/Traditioner/aren.php
Ja, det senaste är nu att Ambassaden i Hanoi inte skall läggas ner. Juholt och Reinfeldt har kommit överens – läs mer om detta på min Vietnamblogg: monicaghs.wordpress.com
You are currently browsing the Monica GH´s Blogg blog archives for augusti, 2011.
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
Monica GH´s Blogg 