Jag har uppnått Guldåldern, dvs den dagen då arbetsmarknaden inte längre är intresserad av mig. Den dagen då de flesta slutar arbeta och går hem. Att bli pensionär, vad är det egentligen? Jag har sett fram mot denna dag i många år. Den dag då jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Jag är en sådan där Mappis som bl a tidningen M-Magasin skriver om.
Fri som en lärka, gör vad jag vill. Dagens pensionärer reser mycket, de reser som back-packers, klättrar i berg, fjällvandrar besöker avlägsna platser som de tidigare drömt om. De har barnbarn som de tar sig tid med, har kanske hund för långa härliga promenader. Man får tid till allt sådant man inte hunnit med tidigare. Gå på kurser, gym, mm. De klär sig som de vill, struntar i de gamla normerna som fanns för många år sen. De är helt enkelt sig själva.
Just så känner jag det. Jag är mig själv, jag gör vad jag vill, framförallt kan jag planera min dag efter mitt behov. Må så vara att jag för ett halvår sedan startade min egna resebyrå med resor främst i Vietnam, men även Mongoliet, Kina och Kambodja. Idag sysslar jag med något jag alltid drömt om och jag har fullt upp hela tiden.
Morgonrutiner som frukost, promenad med hunden, därefter arbete till lunch. Fortsatt arbete tills jag känner mig nöjd för dagen. Men med ordet pensionär, låter det som om man pratar om gamla människor. Visst, men idag har man förhoppningsvis kanske 20 år av aktivt leverne kvar. Därför tycker jag det känns bättre med Gulålder.
Underbara Guldålder
