Att checka in på en del platser tycks omöjligt. Skulle säga upp en leverans av en bok. Via SMS. INGA PROBLEM I VANLIGA FALL.
Går knappt läsa kundnumret på baksidan av deras tidning. Följer deras instruktioner, men är det i eller en 1:a. Står det 8 eller 9. Svårtytt. Säkert 10 olika försök. Det kommer upp ”Felaktigt format. Mvh Kundservice”
Går in för att mejla. inte heller det går. Det står gå in på ”hantera medlemskap”. Hade nog gått, om det stått så någonstans. Mail tycks vara ”just nu ur funktion”
Börjar tappa tålamodet. Vill sluta prenumeration omedelbart
Har följt Kim Kärnfalk dokumentär om hur hon drabbades av Alzheimer sjukdom. Tänkte först inte titta eftersom det berör mig mycket. Jag drabbades ju av det och fick en diagnos hösten 2024. Diagnosen är i väldigt tidigt stadium, nästan obefintlig symptom, men vid prov på ryggmärgsvätskan visade det att där finns vissa väldigt små förändringar. Vilket innebar att jag började med medicin i december 2024.
Jag säger som Kim, jag finns här och nu, men vad händer sen? Jag tänker det, kommer bli värre, men när? Om 1 år, om 5 år eller när? Vad händer då? Tar min medicin varje dag. Magen påverkas, man blir trött, får problem med diare. Vilket man kunde sluppit! I övrigt känner jag inget nu. Men när?
På något sätt iakttar jag mig själv mycket mer än tidigare. Hur mår jag? Står under kontroll av Minnesmottagningen, vid varje ökning av medicinen får jag göra EKG.
Jag hyser dock hopp om framtiden, gäller ta vara på den.
Under flera år trodde jag att mina inlägg på Reseguiden var borta. Jag kunde inte hitta dem, tror det var lite strul en gång i tiden. Men av en händelse när jag satt vid datorn och kollade, då hitta jag mina inlägg. Det började redan 2008 då vi gifte oss och åkte på en underbar bröllopsresa med Transsibiriska Järnvägen från Moskva till Hongkong, vidare flyg in till Vietnam och därefter Thailand. Sex veckor var vi ute och hade en underbar, händelserik bröllopsresa.
Vi gjorde sedan ett flertal resor både i Asien och Europa som jag lade in på Reseguiden. Nu lär jag få komplettera upp den med de resor vi gjort.
För den som är intresserad av att kolla våra resor, gå in på Reseguiden.se och min sida: Moniqes blogg.
Finns det nåt mer man trängt bort. Inte tänker man på hur saker och ting förändras när man blir äldre. Som kvinnor i klimakteriet. Kan bli en otrevlig upplevelse – om man INTE vet nåt! Exempel, hur hade min mamma det, vissa saker går ju i arv. Kroppen förändras, vare sig man vill eller ej, oavsett om man tränar så tar åldern ut sin rätt. Som att ta på sig sockarna, det kan vara jobbigt, får sämre balans. Eller det där med att få värk lite här och där, hur hade min mamma och min pappa det Bli dement, ja min pappa blev det, inte mamma. Men jag har en morbror fyllda 101 år i april. Han är pigg, alert, bor hemma, har visserligen hemtjänst som hjälper med mat och lite sånt. Han följer sporten på TV, lägger pussel, läser korsord osv Alltså helt frisk. Haft stroke för några år sedan, men har repat sig från de sviterna.
Vad jag tänker på och menar VARFÖR pratade jag inte med min mamma om hur det var för henne, vad hade hon för problem, varför sa hon inget. Det är nåt jag saknar idag. Hur hade min mormor och de andra det när de blev gamla. VARFÖR pratar man inte om sånt. Alltså vill jag berätta för min dotter hur det är. Vad jag vet är det ingen i min familj, släkt som haft Alzheimer. Men det har jag fått, även om det är väldigt obefintlig symptom så finns det där. Tack o lov för jag själv kände det var nåt som var fel, och min läkare tog mig på orden. Hon nästan bad om ursäkt när hon frågade om jag ville gå vidare med undersökningen. Självklart jag ville, ju tidigare man kan behandla det med symtom lindrande medicin är det ju bra. Finns ingen bromsmedicin är, jo det finns men inte helt ok släppa den.
Tja funderingar har man ju alltid. Men det skadar inte, utan tvärtom bra om man pratar med sina föräldrar om hur de har det, hur de upplever att bli äldre.
Jaha då var påsken över för detta året. Blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Den traditionella Påsktuppen (skinka) fick ligga kvar i kylskåpet. Liksom besöket till vänner som skulle bjuda på sill o potatis, det blev inställt. Allt för att Stacy fick en varig livmodersinflammation och opererade på Blå Stjärnan i Mölndal. Nytt och väldigt fint djursjukhus.
Men det blir väl en påsk nästa år med. Påsktuppen kan ju få lite blommor på huvudet och vara med fira Midsommar – om inte tidigare.
Upptill min diagnos 2024, Alzheimer och Jan, min man som gjorde en komplicerad och långdragen hornhinnetransplantation och vad allt detta inneburit för oss båda, så känner jag: En olycka kommer sällan ensam, benägen att tro på det. Sista två åren varit kantade av diverse problem, som blodproppar på lungan, covid två gånger, samt allt som hänt våra hundar. Stella fick juvertumör för ca två år sedan, operation gick bra, veterinären lyckades ta bort allt. Sen har det varit analsäcksproblem bl a för Lisa, men även någon gång för Stacy. Samt varit magsjuka, smittats, fått i sig nåt dåligt ute på promenader, Stacy och Lisa varit inlagda på djursjukhuset. Stella fick livmodersinflammation i slutet av augusti 2024, opererades akut och slutade bra. Lisa problem med analsäckarna jultid 2024, opererade bort analsäckarna i slutet av januari 2025, lyckad operation. Sen gick hon tragiskt bort 19 februari 2025. Stacy hade fått en knuta på huvudet, opererades 14 april 2025. Även den operationen gick bra. Men bara 5 dagar senare får hon livmodersinflammation på påskaftonen.
Vi fick akut köra kl 22 på natten till Blå Stjärnan i Göteborg, numera finns den i Mölndal. Hon fick kateter satta, var trött och somnade. Det blev röntgen och konstaterat att hon måste opereras. Vi var hemma igen 04.30. På förmiddagen ringer personalen och berättar att natten varit okej, lite illamående av medicin, operation efter kl 13 på påskdagen. Senare vid 17-tiden ringer veterinär Gustaf Svensson (den veterinär som 2009 opererade vår James Bond, då taket på hans ryggrad/kotorna hade sjunkit in och lagt nerverna i kläm, en stor ryggoperation. Lyckad operation) Han berättar att Stacy nu är opererad och allt gått bra, hon skall få komma hem på Annandag påsk. Tack och lov!
Hon som tyckte så illa om kragen efter operationen några dagar tidigare då de tog bort knutan på hennes huvud. Hon kunde/ville inte kissa, inte dricka vatten, kunde inte sova. Höll mig vaken nästan en hel natt. När vi tog av kragen blev hon lugn, samt hon kliade INTE på sitt sår och stygnen på huvudet. Nu återstår de att se hur det går med kragen efter denna operationen. Tur man har bra försäkring.
Det har gått en tid nu sedan jag började med medicinen och den fungerar bra för mig. Som det är idag har jag inga som helst problem med det. Jag står under ständig kontakt och kontroll av Minnesmottagningen, gör EKG med jämna mellanrum, telefonkontakt med sköterskan i samband med det. Det gör att det hela känns väldigt tryggt. Har ju lovat mina barn att bli 100 år, så det blir nåt att jobba för. Min morbror fyllde häromdagen 101 år, är pigg, bor hemma, koll på skidskytte och idrotten på TV, löser korsord och lägger pussel. Med andra år en väldigt frisk man.
Jag försöker äta sunt, går mina promenader med våra två hundar varje dag. Försöker sätta mig vid min roddmaskin ofta. Skadade mig för några veckor sedan, dum nog att lyfta något väldigt tungt. Det smällde till i min onda axel, sa några fula ord. Fortsatte med mitt jobb. Resultatet var att bicepssenan i axeln gick av och jag fick en höger arm som såg ut att vara väldigt vältränad med en fin muskel. Men det var ju inte så. Den där sk muskeln var ju bicepssenan som åkt ner och lagt sig där. Akuten nästa, men man gör inget åt det. Smärtlindring och sen skall det bli bra. Får alltså ha en ”muskel” som putar ut för alltid. Så länge det inte värker så OK
Nu är våren på gång och det gäller ta vara på tiden, ut i solen och börja med trädgårdsarbete! Har varit ute i skogen, grillat med barnbarnen, såg vargspår, spännande tyckte de. Här var mycket dimma några dagar och det kan vara vackert.
Det har nu gått drygt 1 månad och 1 vecka sedan Lisa gick bort. Det är svårt förstå varför, varför om igen och om igen. Idag gick jag strandrundan vid havet. Tittar ut och tänker där, tvärs över viken på stenbryggan ramla hon i, där flöt hon några hundra meter bort och hamnade på stranden, där fann min son lyckligtvis henne. Jag är dum som går där, för då tänker jag ju på henne och det dramatiska som hände och då kommer tårarna igen. Samtidigt tror jag det är ett bra sätt att bearbeta sorgen på.
Men nu har vi fått hem henne, hennes urna. Placerad i vårt sovrum med hennes kort intill.
Det är drygt två veckor sedan Lisa försvann i det tysta, kalla isiga havet. Det är två veckor sedan min son fann henne på stranden och vi kunde hämta hem henne, Det är två veckor av oändlig sorg, smärta och stor saknad. Man undrar över hur mycket tårar man har egentligen. Man påminns ständigt om henne.
Vad livet hastigt kan förändras, från att vi hade tre underbara cavalierstikar är det nu bara två. Vår Stacy, storasyster är märkbart påverkad och sörjer, Stella går mer i det tysta och följer oss överallt. Stacy är mer än vanligt kelsjuk, söker vår kontakt. Även djur kan sörja.
När vår gamla Sessan gick bort 2006 sörjde vår hane, James. henne i över året. Låg i trappan med utsikt genom fönstret till grinden in. Där låg han och spanade efter henne
19 februari kommer aldrig att försvinna ur vårt minne. Det var den dagen Lisa försvann, vår älskade, underbara cavaliers-tjej . Hon var med husse och sin syster Stacy, sprang på strandängarna som hon älskar att göra. En dimmig och kall dag, det låg is på havet. Plötsligt upptäcker husse att Lisa är borta. Vi börjar leta, letandet fortsatte till långt över midnatt. Men ingen Lisa, inget skällande, inget prassel bland enbärsbuskarna, bara tyst.
Letandet fortsatte nästa dag med drönare, hundar och värmekamera samt många som ville hjälpa till hitta henne. Men inte ett liv. Nästa dag fortsatte på samma sätt, vi ökade ut området en hel del. Fortsatte med drönare längs stränderna och strandängarna och långt bort till nästa halvö. Inget resultat. Fredagsmorgon blev vi kontaktade av ägarna till en ID hund, de är specialister på denna typ av sökande.
ID hunden fann spåret. Det slutade vid stenbryggan. Troligen har hon i sin lek halkat och ramlat i det kalla havet -4 gr och hamnat under isen. Därför såg vi inget, hörde inget.
Nästa dag flög min son med drönaren, följde havets strömmar och vågor, till sist fann han henne på stranden, dit högvattnet hade fört henne dit, när det blev lågvatten blev hon kvar där. Fruktansvärd chock, men även lättnad, vi fann henne och kunde ta hem henne. Nu kunde vi sörja, behövde inte leta längre. Barnbarnen tände ljus vid bryggan, i formen av ett hjärta. Vi kunde alla ta farväl till henne. Även våra två andra hundar Stacy och Stella fick ta farväl och de sörjer sin syster o mamma. Men chocken, sorgen råder ingen över. Det är en otroligt tung sorg, som tar tid att läka.
Nu är hon vår älskade underbara tös hemma hos Sessan och James
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
Monica GH´s Blogg 