Under flera år trodde jag att mina inlägg på Reseguiden var borta. Jag kunde inte hitta dem, tror det var lite strul en gång i tiden. Men av en händelse när jag satt vid datorn och kollade, då hitta jag mina inlägg. Det började redan 2008 då vi gifte oss och åkte på en underbar bröllopsresa med Transsibiriska Järnvägen från Moskva till Hongkong, vidare flyg in till Vietnam och därefter Thailand. Sex veckor var vi ute och hade en underbar, händelserik bröllopsresa.
Vi gjorde sedan ett flertal resor både i Asien och Europa som jag lade in på Reseguiden. Nu lär jag få komplettera upp den med de resor vi gjort.
För den som är intresserad av att kolla våra resor, gå in på Reseguiden.se och min sida: Moniqes blogg.
Finns det nåt mer man trängt bort. Inte tänker man på hur saker och ting förändras när man blir äldre. Som kvinnor i klimakteriet. Kan bli en otrevlig upplevelse – om man INTE vet nåt! Exempel, hur hade min mamma det, vissa saker går ju i arv. Kroppen förändras, vare sig man vill eller ej, oavsett om man tränar så tar åldern ut sin rätt. Som att ta på sig sockarna, det kan vara jobbigt, får sämre balans. Eller det där med att få värk lite här och där, hur hade min mamma och min pappa det Bli dement, ja min pappa blev det, inte mamma. Men jag har en morbror fyllda 101 år i april. Han är pigg, alert, bor hemma, har visserligen hemtjänst som hjälper med mat och lite sånt. Han följer sporten på TV, lägger pussel, läser korsord osv Alltså helt frisk. Haft stroke för några år sedan, men har repat sig från de sviterna.
Vad jag tänker på och menar VARFÖR pratade jag inte med min mamma om hur det var för henne, vad hade hon för problem, varför sa hon inget. Det är nåt jag saknar idag. Hur hade min mormor och de andra det när de blev gamla. VARFÖR pratar man inte om sånt. Alltså vill jag berätta för min dotter hur det är. Vad jag vet är det ingen i min familj, släkt som haft Alzheimer. Men det har jag fått, även om det är väldigt obefintlig symptom så finns det där. Tack o lov för jag själv kände det var nåt som var fel, och min läkare tog mig på orden. Hon nästan bad om ursäkt när hon frågade om jag ville gå vidare med undersökningen. Självklart jag ville, ju tidigare man kan behandla det med symtom lindrande medicin är det ju bra. Finns ingen bromsmedicin är, jo det finns men inte helt ok släppa den.
Tja funderingar har man ju alltid. Men det skadar inte, utan tvärtom bra om man pratar med sina föräldrar om hur de har det, hur de upplever att bli äldre.
Jaha då var påsken över för detta året. Blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Den traditionella Påsktuppen (skinka) fick ligga kvar i kylskåpet. Liksom besöket till vänner som skulle bjuda på sill o potatis, det blev inställt. Allt för att Stacy fick en varig livmodersinflammation och opererade på Blå Stjärnan i Mölndal. Nytt och väldigt fint djursjukhus.
Men det blir väl en påsk nästa år med. Påsktuppen kan ju få lite blommor på huvudet och vara med fira Midsommar – om inte tidigare.
Upptill min diagnos 2024, Alzheimer och Jan, min man som gjorde en komplicerad och långdragen hornhinnetransplantation och vad allt detta inneburit för oss båda, så känner jag: En olycka kommer sällan ensam, benägen att tro på det. Sista två åren varit kantade av diverse problem, som blodproppar på lungan, covid två gånger, samt allt som hänt våra hundar. Stella fick juvertumör för ca två år sedan, operation gick bra, veterinären lyckades ta bort allt. Sen har det varit analsäcksproblem bl a för Lisa, men även någon gång för Stacy. Samt varit magsjuka, smittats, fått i sig nåt dåligt ute på promenader, Stacy och Lisa varit inlagda på djursjukhuset. Stella fick livmodersinflammation i slutet av augusti 2024, opererades akut och slutade bra. Lisa problem med analsäckarna jultid 2024, opererade bort analsäckarna i slutet av januari 2025, lyckad operation. Sen gick hon tragiskt bort 19 februari 2025. Stacy hade fått en knuta på huvudet, opererades 14 april 2025. Även den operationen gick bra. Men bara 5 dagar senare får hon livmodersinflammation på påskaftonen.
Vi fick akut köra kl 22 på natten till Blå Stjärnan i Göteborg, numera finns den i Mölndal. Hon fick kateter satta, var trött och somnade. Det blev röntgen och konstaterat att hon måste opereras. Vi var hemma igen 04.30. På förmiddagen ringer personalen och berättar att natten varit okej, lite illamående av medicin, operation efter kl 13 på påskdagen. Senare vid 17-tiden ringer veterinär Gustaf Svensson (den veterinär som 2009 opererade vår James Bond, då taket på hans ryggrad/kotorna hade sjunkit in och lagt nerverna i kläm, en stor ryggoperation. Lyckad operation) Han berättar att Stacy nu är opererad och allt gått bra, hon skall få komma hem på Annandag påsk. Tack och lov!
Hon som tyckte så illa om kragen efter operationen några dagar tidigare då de tog bort knutan på hennes huvud. Hon kunde/ville inte kissa, inte dricka vatten, kunde inte sova. Höll mig vaken nästan en hel natt. När vi tog av kragen blev hon lugn, samt hon kliade INTE på sitt sår och stygnen på huvudet. Nu återstår de att se hur det går med kragen efter denna operationen. Tur man har bra försäkring.
Det har gått en tid nu sedan jag började med medicinen och den fungerar bra för mig. Som det är idag har jag inga som helst problem med det. Jag står under ständig kontakt och kontroll av Minnesmottagningen, gör EKG med jämna mellanrum, telefonkontakt med sköterskan i samband med det. Det gör att det hela känns väldigt tryggt. Har ju lovat mina barn att bli 100 år, så det blir nåt att jobba för. Min morbror fyllde häromdagen 101 år, är pigg, bor hemma, koll på skidskytte och idrotten på TV, löser korsord och lägger pussel. Med andra år en väldigt frisk man.
Jag försöker äta sunt, går mina promenader med våra två hundar varje dag. Försöker sätta mig vid min roddmaskin ofta. Skadade mig för några veckor sedan, dum nog att lyfta något väldigt tungt. Det smällde till i min onda axel, sa några fula ord. Fortsatte med mitt jobb. Resultatet var att bicepssenan i axeln gick av och jag fick en höger arm som såg ut att vara väldigt vältränad med en fin muskel. Men det var ju inte så. Den där sk muskeln var ju bicepssenan som åkt ner och lagt sig där. Akuten nästa, men man gör inget åt det. Smärtlindring och sen skall det bli bra. Får alltså ha en ”muskel” som putar ut för alltid. Så länge det inte värker så OK
Nu är våren på gång och det gäller ta vara på tiden, ut i solen och börja med trädgårdsarbete! Har varit ute i skogen, grillat med barnbarnen, såg vargspår, spännande tyckte de. Här var mycket dimma några dagar och det kan vara vackert.
Det har nu gått drygt 1 månad och 1 vecka sedan Lisa gick bort. Det är svårt förstå varför, varför om igen och om igen. Idag gick jag strandrundan vid havet. Tittar ut och tänker där, tvärs över viken på stenbryggan ramla hon i, där flöt hon några hundra meter bort och hamnade på stranden, där fann min son lyckligtvis henne. Jag är dum som går där, för då tänker jag ju på henne och det dramatiska som hände och då kommer tårarna igen. Samtidigt tror jag det är ett bra sätt att bearbeta sorgen på.
Men nu har vi fått hem henne, hennes urna. Placerad i vårt sovrum med hennes kort intill.
Det är drygt två veckor sedan Lisa försvann i det tysta, kalla isiga havet. Det är två veckor sedan min son fann henne på stranden och vi kunde hämta hem henne, Det är två veckor av oändlig sorg, smärta och stor saknad. Man undrar över hur mycket tårar man har egentligen. Man påminns ständigt om henne.
Vad livet hastigt kan förändras, från att vi hade tre underbara cavalierstikar är det nu bara två. Vår Stacy, storasyster är märkbart påverkad och sörjer, Stella går mer i det tysta och följer oss överallt. Stacy är mer än vanligt kelsjuk, söker vår kontakt. Även djur kan sörja.
När vår gamla Sessan gick bort 2006 sörjde vår hane, James. henne i över året. Låg i trappan med utsikt genom fönstret till grinden in. Där låg han och spanade efter henne
19 februari kommer aldrig att försvinna ur vårt minne. Det var den dagen Lisa försvann, vår älskade, underbara cavaliers-tjej . Hon var med husse och sin syster Stacy, sprang på strandängarna som hon älskar att göra. En dimmig och kall dag, det låg is på havet. Plötsligt upptäcker husse att Lisa är borta. Vi börjar leta, letandet fortsatte till långt över midnatt. Men ingen Lisa, inget skällande, inget prassel bland enbärsbuskarna, bara tyst.
Letandet fortsatte nästa dag med drönare, hundar och värmekamera samt många som ville hjälpa till hitta henne. Men inte ett liv. Nästa dag fortsatte på samma sätt, vi ökade ut området en hel del. Fortsatte med drönare längs stränderna och strandängarna och långt bort till nästa halvö. Inget resultat. Fredagsmorgon blev vi kontaktade av ägarna till en ID hund, de är specialister på denna typ av sökande.
ID hunden fann spåret. Det slutade vid stenbryggan. Troligen har hon i sin lek halkat och ramlat i det kalla havet -4 gr och hamnat under isen. Därför såg vi inget, hörde inget.
Nästa dag flög min son med drönaren, följde havets strömmar och vågor, till sist fann han henne på stranden, dit högvattnet hade fört henne dit, när det blev lågvatten blev hon kvar där. Fruktansvärd chock, men även lättnad, vi fann henne och kunde ta hem henne. Nu kunde vi sörja, behövde inte leta längre. Barnbarnen tände ljus vid bryggan, i formen av ett hjärta. Vi kunde alla ta farväl till henne. Även våra två andra hundar Stacy och Stella fick ta farväl och de sörjer sin syster o mamma. Men chocken, sorgen råder ingen över. Det är en otroligt tung sorg, som tar tid att läka.
Nu är hon vår älskade underbara tös hemma hos Sessan och James
I Vietnam firar de nytt år på samma dag sm kineserna mfl gör. Det är det största dagen på- året. De firar inte bara den dagen, utan hela veckan. De reser till sina föräldrar, släktingar och vänner. Det är viktigt med dessa besök. Man firar med god mat, en speciell riskaka, som är kokt ris med fläsk inlindat i bananblad och som får ”koka” länge. Sedan är det en sed att skicka man upp en ”luftballong” på den skriver man sina önskningar eller kanske namnet på sin käresta
När man blir överrumplad av att man bär på Alzheimers syndrom. Tänker berätta hur det gick till. I början på 2024 kände jag ibland att jag inte fick fram orden. Det hände inte varje dag, inte varje vecka men det hände. I början på våren frågade jag min husläkare om det. Jag tänkte en ”tia” eller så. Hon gjorde en ordentlig kontroll på mig, hittar inget fel, men tyckte jag skulle göra en MR röntgen på Sahlgrenska. Idag är jag är mycket tacksam för det.
Början på maj var jag på röntgen visade vissa små förändringar. Min läkare tyckte då jag skulle göra den där testen (demens) då man kollar hur man klarar vardagen, kan klocka m. Det gjorde jag i början av augusti.. Gick bra, missade något. Då ville min läkare jag skulle gå vidare till Minnesmottagningen.
På Minnesmottagningen gjordes många kontroller både läkare och kurator mfl. De togs mycket prover. Till sist blev det prov på ryggmärgsvätska. Då kom beskedet. Begynnande Alzheimer i ett mycket tidigt stadium. Vilket var väldigt bra, för att då kan man sätta in sk. ”bromsmedicin” tidigt. Jag blev lite chockad, men samtidigt väldigt tacksam för att jag kom under behandling så tidigt, vilket verkar vara ovanligt. Tror många kanske inte känner av symtomen lika tidigt som jag gjorde. Eller så man vill inte känna av det.
Tillsammans med min man har vi gjort besök hos läkare, sjuksköterska och kurator. Personalen är underbar och jag känner mig väldigt trygg i detta. Utöver talet som ibland hakade upp sig, fick jag svårt räkna. Min man och jag märkte det när vi spelade kort – jag är duktig på matematik – plötsligt kunde jag inte räkna ihop resultatet. Nu efter jag fått bromsmedicin är det inga problem att räkna och inga problem med talet – mycket positivt. Det är ju ingen bromsmedicin i den bemärkelsen att man blir fri från Alzheimer, men det dämpar och kan fördröja händelseförloppet att det bli värre.
Än så länge lever jag som vanligt, har inga problem med något. Jag tränar på roddmaskinen nästan varje dag, äter mer grönsaker, min man ser till att jag får i mig nyttig mat. Jag promenerar med våra hundar, ibland minst 5-8 km om dagen. Jag ser framåt, har lovat mina barn att jag skall bli 100 år, det kan ju vara svårt oavsett Alzheimer eller inte. Nu ser jag fram mot att det kommer medicin som kan stoppa förloppet och man blir ”frisk”
Jag har valt att berätta om detta för mina vänner, det känns bra att de vet om jag någon gång missar en träff eller något annat. Eller tappar tråden då jag pratar. Fast det har jag hört att många gör så det är nog varken åldern eller Alzheimer skyldig till. Men det där med att ha koll på möte, besök mm till det behövs almanackan. Den hänger på väggen och finns i min mobil. För bara jag skriver upp det så glömmer jag inte bort det.
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
Monica GH´s Blogg 