Nu var det gjort igen, denna gången förberedd sedan föregående år —– Det KITTLAS! Kittlas så man får bita ihop, knyta nävarna för att inte få hysteriska utbrott o hoppa ur fiskbadet. Efter en stund är det, just det SKÖNT! Man njuter! 150 Bath för 15 min. I 15 minuter simmar fiskarna runt mina ben och fötter, nafsar efter…. ja vadå egentligen!
Kittlande hysteriskt, kittlande skönt!
Nu har det gått 6 månader sedan jag gjorde min tarmoperation och de tog bort mellan 10-15 cm av tarmen. Den del som det var stora förträngningar i. Det känns ju bra. Fickorna finns kvar på spridda platser i tarmen, mest i vänster hörn så klart. Men genom att man tagit bort den delen med förträngningar skall jag slippa dessa olidliga tarminflammationer som kom tätare och tätare. Förra året tre stycket på tre månader. Lite väl mycket.
Operationen var stor, tarmoperation tar mer på krafterna än jag trodde. Den delen de tog satt tvärs över magen, någonstans i navelhöjd. Alltså skar de rakt nerifrån upp till naveln och runt den. Det gjorde att det blev lite mer komplicerat att sy ihop mig. Ärret är det inget fel på, det är snyggt. Men redan samma dag jag åkte hem från sjukhuset frågade jag läkaren om den bulan jag har lite till vänster över naveln. Den går bort sa han. HM, det har den inte gjort. Jag har fortfarande en utbuktning som gör att jag ser gravid ut. Jag tycker inte om den. Kan inte använda vissa kläder, den tar emot när man böjer sig. Kan det vara ett brock, har jag tänkt.
En dag skall jag gå till läkaren o fråga, jag ser demolerad ut. Men just nu är det träning av magen som gäller. Jag skall fixa den själv – om det går.
Alltså efter min tarmoperation i magen, har jag liksom en bula snett vänster upp ovan naveln, inte så att den syns – mer än av mig! Har skojat o sagt ”de har väl lagt in något där, ett blivande barn eller så”. Vaknar i natt, svettig! Var i ett badhus, duschade och bastade. När jag skulle klä mig, sa jag till de andra ”min mage är så stor”. Lade handen på magen, då rörde den sig, jag kände ett barn där inne. ”Känn”, sa jag förskräckt. Det är ett barn där – i min ålder. De andra kände på magen och höll med. Läkarna måste gjort något! Vad skall min man säga? Gör mig ordning för att åka hem, magen rör sig, man känner tydligt barnet där.
Då vaknar jag förskräckt! Genomsvett! Det var en dröm! SÅ stor är inte magen, den rör sig inte, där finns inget. Oj, vilken panik känsla innan! Vad drömmar kan ställa till det!
Besökte min 91 åriga pappa idag på Demensboendet, där han bott i snart 6 år. Vi sitter och pratar, känns ganska bra. Han verkar vara med i samtalet. Så hör jag hans mage mullra. Han säger att han behöver gå på toaletten. Men han vill inte gå. Efter en stund ställer han sig upp och skall gå till WC, men vet inte var det är. Dörren är ca 2 m från honom. Jag visar honom dörren.
Personalen kommer med kaffe till oss. Jag upplyser att han är på toaletten. OJ, säger hon. Knackar på dörren och går in. Sedan tar allt en stund. Det slutar med att han kommer ut i nya fina kläder. Jag behöver inte säga mer. Inte mer än att personalen gör ett fantastiskt jobb, de är otroligt duktiga. Oavsett situation så reder de ut den, utan ett gnäll. De ler och ”daltar” med de som bor där.
Min pappa får syn på mig och utbrister: Hej är du här, vad glad jag blir att du har kommit!
Tja, en timmes samtal fanns inte längre, vi började om.
Stor eloge till all personal som gör en sådan insats för våra äldre och ger dem en värdig tillvaro.
Mitt ärr efter operationen läcker riktigt bra tycker de, dvs läkare osv som tittat på det. Känns bra. Men än har jag lite svårt för att röra mig som vanligt. Det är ju sytt innanför också. Men skönt att såret läcker så snabbt. Otroligt vad kroppen kan fixa till det.
Idag har jag läst ut sista delen av Grottbjörnens folk, faktiskt vilat lite, det var behövligt. Men snart är det mat och fika med årets första fastlagsbulle/semla.
Nu är det gjort. Jag har legat på operationsbordet några timmar. Nytt fint operationsrum, underbar narkospersonal, bedövade precis det de behövde, dvs från låren till bröstet. Hur bär de sig åt? Uppvaknandet gick bra, ja bra o bra. Man mår inte så där, inget vidare pigg, kan inte tala p gr av att slangen jag haft i halsen skaft illa. Sen slangar både här o där. Men helt OK jag har gjort det!
På salen ompysslas jag av sköterskorna hela tiden. Bedövningen kvar i katetern i ryggen, lite extra syre för blodtrycket sjunker, lagom omtöcknad men ok. Dagen efter MAT. Vem trodde det? Jodå, tarmen skall börja jobba direkt. Så upp ur sängen. Hur enkelt är det med slangar och en mage som är jättestor och öm. Sprättad ända nerifrån och upp runt naveln. Det stramar och ömmar. Men specialteknik, så kommer jag upp. Korta promenader i korridoren. Det funkar!
Trött, vill gärna sova. Att vända sig i sängen är problem. Lite teknik, lyft i ”särken” med händerna och dra mig runt för att byta sida. Trasslar in mig lite i slangarna, men inget problem. Går ut i matsalen och äter, otroligt efter bara ett par dagar. Blir succesivt av med slangar och kateten på urinblåsan, även kateten i ryggen för smärtlindringen blir borta. Slipper ställningar att släpa på. Jösses, vad bra det går. Får t o m duscha, vilken lyx, börjar känna sig som människa igen. TROTS svullen, ömmande mage.
Hemresa 5 dagar efter operationen. Strumpbyxor – hur komma i dem? Nagelfil och sprätta upp dem. Snyggt, men vem ser det? Hemma, skönt men jobbigt. Tur maken är ledig och kan hjälpa mig med ex sockar o påklädning, samt att han lånar ut sina mysbyxor och stora kalsingar. Vem kan ha trosor som sitter åt rakt över en svullen mage och ett stort operationssår? Klarar promenera med make och hund runt kvarteret. Livet återvänder. Magen skall sköta sig…… OK, det finns hjälp! Katrinplommonjuice samt annat.
Ajajaj en dag, kontroll hos läkare (tur, han som var med på operationen – tack) på akuten, helt ok, det är just nu ett skede som kan bli så, dessutom var det svårt sy runt min naveln så….. Smärtlindring! Tar stygnen efter 12 dagar, aj det nyps! 23 st som syntes, sedan finns några under skinnet, men de försvinner själva. Magen svullen, får tips mät dig varje dag, så du ser om svullnaden går ner. Så måttband fram och nu har det gått ner ca 8 cm. Bra, det kommer bli bra. Vad struntar jag i om jag har ett ärr på magen, de har tagit bort ca 15 cm av tjocktarmen som hade stor förträngning och inte alls var bra. Fickor finns kvar på tarmen, men boven i dramat var förträngningen.
Jag är glad över jag opererade mig och att trots flera veckor då man inte får lyfta tungt osv så känner jag – Vad skönt, jag kanske kan slippa ha flertalet tarminflammationer varje år. För det gör ont!
Tack kunderbara läkare och sköterskor på Varbergs lasarett.
Tja, besök hos läkaren för att röntga magen igen. Denna gång väldigt noga, väl förbered kom jag dit. Läkaren kommer in och säger: Jaha då sätter vi väl upp en tid för operation. VA? Jaha, och….. Ja det är inget att vänta på. Rikligt med tarmfickor och förträngning. Inget som blir bättre, tre tarminflammationer på ett kvartal talar för operation.
Ops, ja det var väl bra….. ! Information, de tar en bit av tjocktarmen, hur mycket vet jag inte. Iväg för att kolla EKG, labbet för blodtagning, besöka narkosläkare, sköterska för hälsokontroll. Blodtrycket var bra 140/80. Inte i mina öron. Jag brukar ha 120/70 eller så. Men efter besked om operation så klart det stiger. Om fyra veckor säger de då, mmm jaha slutet av januari.
Åker hem, papper med hur man skall förbereda kroppen för ett maratonlopp. Jo tänk, du skall åka Wasaloppet och då skall du förbereda kroppens till ett maratonlopp. Visst, fyra veckor på mig, inga problem.
Men några dagar senare ringer de. Vi opererar dig onsdag nästa vecka, du läggs in på tisdag, om det är OK? Eh? Ja, det är det väl. Förkyld, ringer dem igen. Ta ett halsprov för odling. Till husläkaren, inget problem med halsen. Så japp förbered dig!
Men, det blir ca 5 dygn på sjukhus, upp till 2 veckor konvalescent, sen 6 veckor inte lyfta, göra något tungt. Risk för bukväggsbråk. Endast promenader rekommenderas, inga trappor. Jösses, hur skall jag klara det? Söndag, granen barrar. Ops, om inte jag tar ut den nu, då får maken göra det. Vet han vad allt julpynt skall ligga och hur det packas. Allt barr. Nej, den åker ut. Så gick den vilodagen. Snabbt bort med pyntet i granen, fram med sågen och soppåse – ner med allt. Sopar upp drivor av barr. Dammsuger och torkar golven. Äldsta sonen kommer – oj du ser trött ut!
Om jag ser trött ut, är det inget mot hur jag känner mig. Men barnbarnen piggar upp och lilla Nellan har målat en tavla i olja med en rosa vacker tulpan (jag älskar tulpaner). Skrivit ett kort med 1000 kramar och hjärtan samt ”Vi är alltid med dig Farmor”. Då försvinner all trötthet. Älskade barnbarn! Duschar och kopplar av resten av kvällen.
Nu är det tisdag, dags packa en liten väska med toalettsaker innan det bär av till lab för mer blodtagning = vampyrer! Sedan till avdelningen för att förberadas inför Jack the Ripper!
Det känns pirrigt bli opererad och uppskuren, framför allt med tanke på min mamma – en annan historia. Men samtidigt skall det bli skön -efteråt. Kom igen om en månad då är jag pigg igen !?
Min vackra tulpan från Nell
Söndag morgon
Minns du vad kaninen sa till Alice i underlandet när hon stod i en vägkorsning?
”Jag undrar om du vill tala om vilken väg jag skall gå nu”, frågade Alice. ”Det beror på vart du skall gå”, sa Kaninen. ”Det spelar ingen roll”, sa hon. ”Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer”, sa då Kaninen.
”Då gör det detsamma åt vilket håll du går”, sa Kaninen. ”Bara jag kommer fram någon gång”, la Alice till.” Jodå, det gör du säkert, bara du går länge nog”, sade Kaninen.
VÄGVAL – ETT VÄGVAL KAN VAR AV OLIKA SLAG
Ja, nu har jag hamnat i det läget, att det är inte alla gånger pappa känner igen mig. Han håller masken och pratar om allt möjligt, faller in på samma spår hela tiden. Men förändrar också hela tiden allting. Han tror jag rest hit från Stockholm och undrar hur det är där. De hjälper inte att förklara att vi bor i samma stad. Jaså, gör du det, har du också flyttat hit? Vad har ni för boende här? Han tror jag känner hans klasskamrater o kollegor från Stockholmstiden. Tror han tar fel på mig o mamma i sådana lägen.
Det är märkligt hur livet förändras. Han är lycklig i sin värld, tidsuppfattningen är borta. Jag kan komma varje dag, men också vara bortrest 4 veckor. Det har ingen betydelse. Häromdagen berätta han att min bror varit och hälsat på. Min bror bor inte här och har inte varit här på snart ett år. Han frågar hur mamma har det. Jag svarar givetvis att hon har det bra. Min mamma har varit borta i över 7 år. Men säger jag det så gråter han. Då känner jag att jag ljuger för honom. Det brukar jag aldrig göra. Men i detta fallet är de mer skonsamt för honom.
Det är fruktansvärt tragiskt och ledsamt. Man har en pappa, men ändå inte. Han är som ett rart barn. Han har bliviat en s k vandrare. Kan inte sova. Vandrar runt på avdelningen, rastlös och sökande. Det är sorgset!
Han rör till allting, frågar om vi snart skall flytta och om vi skall skaffa en sommarstuga. Han frågar om våra arbeten och rör till det med sina egna. Han har inte mycket att göra, har blivit en s k vandrare som går hit o dit
Nu får det räcka, 4 penicillin behandlingar sedan midsommar till början av augusti det är minst 3 för många. Räknar man sedan in omgången i mars så är det 5 behandlingar på kort tid. Inte konstigt man är trött och hängig. Svårt få upp ångan igen när det gäller sånt som att stryka o annat långsamt och lite trist, fast skönt få gjort.
Det är dags tror jag att sträcka upp armarna och flyga eller kanske fånga solen så den stannar här och värmer upp igen. Varför inte en 25 grader och sol, så man kan gå o bada, njuta av värmen!
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin HÄLSA.
Jag är spontan och har massa intressen. Mycket av det kan du läsa om i min blogg, Det handlar om min vardag, om annorlunda saker jag upplever, det handlar om familjen och vår hund. Men det händer också att jag kommenterar sånt som hänt och berör. Så var beredd på det mesta. Jag älskar livet och allt vad det innebär!
Monica GH´s Blogg 