Har just besökt min 91åriga pappa. Han bor sedan snart sex år på Norlandia Cares Demensboende. Han trivs bra, lite ensam. Trots att där alltid finns folk, både personal och andra. Han lever i en värld där tiden lika gärna kan vara idag som en dag för 60 år sedan. Han känner igen mig, och vet vem jag är. Han kan likväl undra om jag skall skaffa barn (i min ålder?), Han hänger med i diskussioner, men återkommer till ämnet, så diskussionen börjar om igen. Som om den aldrig varit. Han funderar på vad han skall jobb med i framtiden. Vart han skall flytta i så fall. Funderar ibland på att lära sig engelska, så han kan resa mer.
Det är märkligt, min smarta och duktiga pappa, är nu helt förändrad. Jag är så tacksam för att det finns demensboende. Vad skulle man gjort annars? Hur skulle han klarat sig då? Det hade inte alls gått!
