I går lyssnade jag på P4 när jag körde hem från stan. Det var Premiär med Annika Jankell. Rätt kul, bl a vimlade Henrik Olsson runt på föreställningen ”Kvarteret Skatans” premiär i veckan. Han ställde frågan om att gifta sig till besökarna. En av dem var Marie Fredriksson som är gift och tyckte är det kärlek så är det och då är giftermål helt rätt, själv gifte hon sig i Östra Ljungby kyrka.
Sedan träffa han en annan kändis som var lyckligt skiljd men återfunnit sin gamla kärlek och det var bra, men giftermålet var en förlegad institution, tyckte han. Det var pest och kolera att vara gift.
Nästa man var Mikael Segerström, som knappt hade någon uppfattning alls, det var ute på 60- och 70-talet att gifta sig, sedn blev det populärt, kanske gamla konservativa krafter som drog.
Min egna uppfattning är att från begynnelsen gifte sig man och kvinna och levde hela livet tillsammans, de skaffade barn och de gifte sig osv osv. Det var nog en mening med det. Jag tror inte på det att man inte skall gifta sig, utan man skall leva singel. Bli tillsammans med en person bara för sex inte för kärlek. I tanken gick jag så långt att jag jämförde människan med djuren. De parar sig, får ungar som växer upp, parar sig osv.
Jag är kanske inte den rätta att säga så här, men jag tror på tvåsamhörighetn och äktenskapet.
